En livskompis till mina framtida äventyr

  • Inläggskategori:Voffen
  • Kommentarer på inlägget:4 kommentarer

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen. 

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Linnea Göransdotter

    Säg till om du behöver hundgrejer, jag har nog en livstidsförbrukning hemma (min livstid alltså..) 🙂

    1. Anna-Maria

      Åh, ja! Det vore ju inte så dumt att få lite att kunna börja med! Vore kul att ses också, var ju helt galet länge en nu! 🙂

  2. Linnea

    Hej,
    Ja, typ 7 år eller så vi var hos dig i Bollnäs. Jag jobbar kontorstider och bor kvar i Uppsala, så hör av dig till mig på Messenger eller sms, samma nr.
    Vore kul att ses över en kaffe i stan eller så 🙂

    1. Anna-Maria

      Galet vad fort tiden går! Sju år?!
      Vad kul! Jag hör av mig! 🙂

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.