Sushilunch och ett oväntat positivt besök

Ibland blir man positivt överraskad när man inte riktigt väntat sig det. Idag var ett sånt tillfälle. Det var dags för ett läkarbesök jag både längtat och dragit mig inför på endokrinmottagningen hos den nya läkaren jag fått där. Telefonkontakten jag haft med honom några gånger har varit positiv så jag hade ändå lite hopp om att det skulle bli bra. Men med tanke på hur uselt besöket hos läkaren innan var och med tanke på hur invecklat allt ändå är så var jag lite fundersam innan.

Så himla skönt att då faktiskt bli motbevisad när han visade sig vara både vettig, lugn och sansad och tog sig tid att svara på mina frågor ordentligt. Okej, allt hanns inte riktigt med och några saker kanske jag inte gillade svaren på men jag fick ett väldigt bra intryck av honom och han verkade veta vad han pratar om. Det som var lite av en besvikelse, om än inte så oväntat, var svaren angående att kunna få en kortisonpump som behandling istället för tabletterna jag nu tar fem gånger om dagen. Det är tydligen läkemedelsverket som sätter sig på tvären där. Men jag ska fortsätta kämpa för att få igenom det, jag ger mig inte!

Efter besöket på sjukhuset blev det en långlunch på stan med mamma. Det är lite av en tradition vi har att gå ut och äta sushi och dricka vin tillsammans men nu var det himla länge sedan sist. Väldigt trevligt och kul att orka komma ut lite mer igen. Det var god sushi som vanligt på det stället och vi kom efter den värsta lunchruschen så det blev en lugn och skön lunch. Efteråt tog vi en liten sväng på stan i lugnt tempo innan vi rörde oss hemåt. Det är så mysigt nu på stan med all julbelysning och julpynt som börjar komma upp överallt. Det enda som saknas nu är lite snö för att det faktiskt ska kännas som att december börjar imorgon.

Resten av dagen har blivit väldigt lugn. Förkylning och lite feber gör att det är vila som gäller och försöka kurera mig. För snart två veckor sedan, efter några dagar på sjukhus för problem med binjurebarksvikten till följd av magbesvär, kom jag hem med en dunderförkylning som fortfarande inte släppt än. Lite galet att man blir sjuk av att vara på sjukhus…

 

Livet som fiolfröken

Det är mer till att vara lärare än bara de minuter man faktiskt träffar varje elev. Idag har jag ägnat en del tid åt att förbereda inför morgondagens lektioner. Lite extra pyssel när det är första gången jag träffar några av eleverna, så svårt att veta vilken nivå de är på och vad man ska förbereda.

En mamma lovade jag tvåstämmiga folklåtar när jag pratade med henne på telefon för att hon och dottern ska kunna spela ihop. Men efter att ha spelat igenom låtarna jag plockat fram fick jag kalla fötter och kände att det nog var lite i svåraste laget. Så det blev till att leta rätt på någon annan låt och helt enkelt skriva en lättare stämma till lite snabbt nu på kvällskvisten. Vad gör man inte för att försöka få nöjda elever?

Annars är min plan att plåga så många elever jag kan med julmusik nu när det börjar närma sig jul. 🙂

Jag har fått ett vikariat på Uppsala Kulturskola ett par dagar i veckan nu fram till jul. Väldigt kul att få in en fot i Uppsala och få jobba lite med barn och undervisning igen. Men på ett sätt lite knepigt också att hoppa in efter en annan lärare, framförallt när jag vet att de kommer få ny lärare igen till vårterminen. Mitt mål är som alltid att de ska tycka att det är roligt att spela, det är det viktigaste.

Att rita krokiga krumelurer på ett papper


Jag har börjat ägna mig åt mer kreativa saker rent allmänt på sista tiden, inte bara musik som är det jag nästan enbart fokuserat på under de senare åren (och då kanske inte alltid ens på ett så hållbart och kreativt sätt). Det sköna är att jag nu väljer att inte lägga alltför stor vikt vid själva resultatet utan det får vara ett sätt att helt enkelt bredda och utveckla min kreativitet i allmänhet.

Alla är vi barn i början. Jag har egentligen aldrig ägnat mig åt att teckna, rita, och hålla på med liknande saker sedan jag blev vuxen men jag har alltid haft en önskan om att kunna. Det verkar så frigörande att sitta och teckna och måla, få ut sina känslor och det man tänker på. Avstressande och meditativt. Eller att kunna skriva snyggt på ett födelsedagskort eller snygga rubriker, framförallt nu när jag för ett tag sedan börjat med Bullet Journaling också.

För ett tag sedan ramlade jag över Show Me Your Drills från the Happy Ever Crafter som är ett första steg till att lära sig kalligrafi. En steg-för-steg-guide som är mer eller mindre idiotsäker även för en sån som mig som aldrig sysslat med det förut. Man får lära sig de grundläggande teknikerna som sedan så småningom sätts ihop till bokstäver. På något sätt hoppade mamma med på det här äventyret också så vi sitter tillsammans och svär och skrattar över våra krokiga krumelurer och när man ska trycka hårt och löst för att få till det. Som tur är är det många övningar för att just nöta in det så man ska lära sig tekniken ordentligt.

Vem vet, det kanske går att lära även mig att skriva snyggt till slut? Om inte annat så är det ganska roligt, avkopplande och en bra väg till ett mer kreativt liv.

Att tappa bort sig själv och vägen framåt

Det är alldeles för lätt att tappa bort sig själv. Tappa bort vad som är viktigt och vad man själv står för och tycker om. Speciellt i ett samhälle där det förväntas att man ska passa in och vara som alla andra. Jag har insett att det är dags för en ny start på livet för mig.

Jag har förnekat, förminskat och hindrat mig själv under alldeles för många år och nu får det vara nog. Jag har tröttnat på att försöka anpassa mig, vara perfekt och leva upp till hur man förväntas vara. Jag har inte behandlat mig själv som jag behandlar andra. Jag har inte varit snäll mot mig själv och givit mig själv chansen att ens räcka till. Det har alltid varit något som inte duger eller som borde vara bättre. Något som borde gjorts annorlunda.

Dessutom har jag inte varit ärlig mot andra i min omgivning. Jag har inte ens givit andra chansen att finnas där med en hjälpande hand när det kanske skulle ha behövts. Jag har inte låtit många veta om de extra hinder jag råkar leva med varje dag. Några vet en del men få vet hela sanningen. Jag har tänkt att det är mina problem och mitt eget ansvar, inget jag ska lägga över på någon annan. Men det är skillnad att lägga över det på någon annan och att dela med sig, kunna ta emot hjälp och släppa in vänner och familj. Det inser jag nu. Hade nära vänner eller familj till mig betett sig på samma sätt hade jag blivit både arg och ledsen. Så jag har insett att det inte är rättvist att behandla andra på det sättet.

Jag har förminskat och hållit mig själv tillbaka på alla plan vilket enbart har blivit en nedåtgående spiral under åren. Både när det kommer till min hälsa, mitt musicerande, min nyfikenhet på nya saker, min kreativitet och mina relationer. Ja, hela livet helt enkelt.

Nu då?

Det här ska från och med nu få vara jag. Precis vad jag är och allt jag vill. Alla mina drömmar, tankar, önskningar och förhoppningar. Allt positivt och även de motgångar som finns med mig ibland. Vägen framåt och uppåt till det liv jag vill leva. Vad det blir i slutändan återstår att se men jag vill få vara fri och gå min egen väg. Jag passar inte in i ett vanligt åtta-till-fem-jobb. Det har jag insett. Jag är snart trettio och älskar att springa runt i färgglada raggsockar och regnbågsrandigt hår för att det gör mig glad. Jag blir lycklig av att göra sånt som man inte riktigt kanske får eller förväntas att göra. Till exempel att spela pop på el-fiol och att jobba med alla möjliga kreativa saker. Eller att skutta runt utan skor, leta äventyr i alla tänkbara hörn och bli fnittrig bara av att öppna en flaska bubbel.

Nu får det vara nog med tankar som att saker inte går att göra eller att jag inte klarar av det jag vill. Jag är inte perfekt, långt ifrån, men vem är det? Jag dömer ingen annan för att de inte är perfekta så varför ska jag fortsätta att döma mig själv för samma sak? Tanken är att ni ska kunna få följa mig här nu i fortsättningen. Följa mig på alla mina gamla, nya och tokiga upptåg.

Vem är jag?

Jag är:
Drömmare, musiker, pratglad, färgstark, älskar (mammas) raggsockar, kreativ, positiv, envis, nyfiken, rastlös, barnslig, rättvis, bestämd, bubbel-älskare, långhårig, fotograf, tycker om att skriva, bokälskare, pryltokig, föredetta datavetare, teknikintresserad, chokladfantast, noggrann, förvirrad, tankspridd, älskar djurvideos, musikgalen, te-galen. 

Jag har:
Binjurebarksvikt (Addison), endometrios, fibromyalgi, astma/bronkiektasier. 

Jag är betydligt fler saker än vad jag har, något som är viktigt för mig att lära mig att fokusera på. Jag ÄR INTE mina sjukdomar men de råkar vara en del av mig. Något som har format mig till den jag är idag på både gott och ont och givit mig många erfarenheter längs med vägen och fler kommer det bli.

Det här är min väg framåt.

Follow my blog with Bloglovin

Stäng meny