En livskompis till mina framtida äventyr

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen. 

3 * förändring och pollenexplosion

Nu har det varit otroligt tyst här lite för länge och det har sin förklaring. Det sa pang och blev sommarvärme ute vilket gjorde att det sa pang och alla tusen sorters pollen fick för sig att explodera på samma gång. För mig som inte är jättepigg till att börja med och dessutom väldigt pollenallergisk blev allergin helt brutal i år. Jag har varit mer eller mindre däckad hela maj nu och kan knappt vara ute. Usch och blä verkligen! Det borde ju ta och ge med sig snart kan man tycka! Ett par dagar med ordentligt regn skulle jag inte tacka nej till nu för att rensa luften lite.

Men jag har ändå fått lite saker fixat och ordnat med här hemma. När sommarvärmen kom blev jag less på att bara ha ett par obekväma små stolar ute på balkongen och beställde hem den här fantastiska skapelsen! En hängstol! Så himla bra grej! Här kommer ni hitta mig i sommar så nu beställer jag lagom varma och fina sommarkvällar fram till september! Okej?
Hej hej! Här hänger jag just nu och läser en bok och pausar lite efter att ha övat en vända. Ja, just nu skriver jag ju på det här, men innan dess drack jag te och läste. Skön vilopaus! Det är tempo långsamt för mig och min totalt igensvullna näsa och ögon idag. Skulle egentligen på grillning hos min kusin men det funkade inte. Trist!

Fiolen har äntligen fått sig nya strängar också! Verkligen på tiden, de gamla var så himla trötta och lät sååå tråkigt! Det blev samma sort som violan fick för ett par månader sedan och hittills verkar de riktigt bra även på fiolen. De har bara suttit på sen i måndags så jag har precis hunnit spela in dem. De är annorlunda än de jag haft tidigare men jag gillar dem! Tror att allt som är annorlunda och nytt kring musik just nu är bra för mig. Spiralen på E-strängen rätar ut sig när man spänner dit den ordentligt och det ska motverka gnissel om någon är nyfiken. Kul grej!

I onsdags var det 28 grader varmt när jag kom hem efter att ha haft stråkklass med en massa sjuåringar i grupp. Så himla varm och kämpigt att jobba då! Jag har åkt på att vara mer gitarrfröken än fiolfröken så att vi ska få komp till låtarna då. Ganska kul ändå att få göra något annat också.

Jag har trotsat allergin, värmen och den strejkande kroppen och lyckats jobba ändå, förutom en dag då yrseln gjorde att sjukvårdsupplysningen skickade mig till akuten istället. Men det var flera veckor sedan nu så det är nästan förträngt. Haha! Svullna slemhinnor av allergi och förkylning som trycker på öronen blev domen. Typ. Han verkade inte ha skitbra koll… Det var främst binjurebarksvikten som gjorde att de ville ha ner mig till akuten istället för att få träffa en husläkare. Lagom kul tyckte jag men sånt är livet ibland.

Sista förändringen här hemma är även den största. Ny soffa och ny matta! Tjohoo! Den gamla började bokstavligt talat att ramla sönder mer och mer för varje dag som gick så det var verkligen på tiden. Så nu bor den här snygga och sköna soffan hos mig istället. När jag fick dit färgklicken till matta också blev det så himla bra! Bara nytt soffbord kvar att hitta nu! Men var sak har sin tid och jag är så otroligt nöjd med både soffan och mattan. Allt blir ju lite roligare med färg!

Paus för influensa

Jo, men varför inte fortsätta den här vintern med att avverka alla de där vintersjukdomarna som jag vanligtvis inte riktigt brukar syssla med? Jag brukar ju snappa upp både den ena och andra förkylningen och bakterien. Varken vinterkräksjukan eller den riktiga influensan hör dock till min standardrepertoar när det kommer till sjukdomar. Efter att ha avverkat vinterkräksjukan i höstas är det nu är det dags för influensan. Såklart.

Jag har varit lite halvkrasslig ett tag och i onsdags kände jag mig lite sämre men ändå inte ordentligt dålig. På eftermiddagen kände jag sen hur jag kroknade och jag mådde rätt dåligt under kvällen. Men det är inget mot hur jag mådde igår. En blandning av influensa och att jag inte hann möta upp med ökat kortison. Det fattade jag såklart inte riktigt i tid.

Infektionsakuten

Mamma ringde CF-mottagningen som än en gång bidrog med bra hjälp. Tyvärr inga tider lediga hos dem men skickade ner mig till akuten. Där fick jag inte komma in med misstänkt influensa så det blev åka truck vidare till infektionsakuten istället. Så mycket bättre! Istället för att troligtvis behöva sitta 10 timmar bland en massa andra sjuka blev jag färdig på några timmar och fick eget rum direkt.

Efter en drös provtagningar konstaterades det väldigt snabbt att det var influensa typ A som är största boven i detta. Såklart den mer ovanliga och “värre” varianten. De tog en del andra odlingar för att utesluta andra bakterier till följd och jag fick Tamiflu utskrivet med tanke på mitt usla immunförsvar. Himla snabbt och bra bemötande på infektion måste jag säga!

Nu blir det ordentlig vila ett tag för att bli av med detta! Igår morse tänkte jag att jag bara var lat som inte riktigt klarade av att jobba. Nu känns det lite mer rimligt att faktiskt bädda ner mig i sängen och sova, kolla serier och dricka te.
Sån himla tur att det inte är spexföreställningar den här helgen!

2018-03-02

Har ni några bra Netflix-tips? Gärna något väldigt lättsamt som inte kräver så många hjärnceller. 

Egentid, gitarr, vila och film

Den här helgen har blivit väldigt lugn. Det behövs vila just nu för att ladda batterierna och orka med veckorna. Jag försöker fortfarande att hitta en bra balans på tillvaron helt enkelt. Det är ju inget som kommer över en natt direkt.

Igår var planen att städa undan lite efter en sovmorgon och sen få lite övning gjord. Städningen lyckades jag fixa en hel del av i alla fall men sen sa kroppen ifrån. Skönt att få lite undanplockat ändå och bädda rent i sängen. Sen parkerade jag mig på soffan med Bamse istället. Det passade bättre istället för att försöka göra en massa mer saker. Bamse kan ju vara den bästa medicinen! Jag skyller på städningen att jag kroknade. Farliga grejer! Haha! 

En ensam kväll

Lördagkvällen hade jag sett fram emot lite i smyg under hela veckan. Jag bor ju fortfarande hemma hos mina föräldrar nu när jag fått jobb i Uppsala innan jag kunnat flytta tillbaka till min lägenhet. Det är såklart jättebra på många sätt men är man van att bo själv så är det ganska påfrestande i längden att helt plötsligt bo hos föräldrarna igen. Så när det dyker upp egentid är det verkligen något jag uppskattar! Kunna få bestämma själv vad jag vill göra, titta på på tv (eller inte titta på något alls för den delen) och bara få rå om mig själv. Såklart kan jag göra vad jag vill även när de är hemma men det blir på ett annat sätt att få vara helt själv en hel kväll.

Så himla dålig tajming då att inse att en av orsakerna till att jag kroknade lite på eftermiddagen var att jag hade feber och då även lite sviktande kortison på grund av det. Efter att ha rört ihop lite lättfixad middag placerade jag mig framför tvn och kollade på en film som fanns inspelad sedan i julas. The Song, en såndär typiskt smörig, amerikansk dramafilm med lite romantik och en del musik. På många sätt ganska oförutsägbar film och kanske inte den bästa jag sett. Men det finns sämre filmer också för den delen. 

Oväntad inspiration

Däremot fick jag en del inspiration av att se den och fick sånt sug efter att spela gitarr. Det har börjat komma mer och mer på sista tiden. Något jag verkligen behöver ge mer utrymme för! Jag mår bra av att spela gitarr. Eller, jag kommer göra det när jag inte är så himla ringrostig längre. Haha! Förr spelade jag mycket gitarr. För sådär 10-12 år sedan. Jag känner att jag verkligen behöver hitta tillbaka till det igen. Det är inte bara fiol eller viola jag vill ägna mig åt. Det är musik i allmänhet. Varför ska man behöva välja?

Så jag satt en stund och spelade. Det var nog tur att jag var själv hemma för det lät inte så tjusigt. Men det var så skönt ändå. I min feberbubbla och med väldigt svajande kortison var det ändå så himla skönt att få spela. 

Söndag i sängen

Idag har jag nog spenderat större delen av dagen i sängen. Ibland blir det sånna dagar. Skillnaden är att jag den här helgen faktiskt givit mig tillåtelse att vila på ett annat sätt. Sett på vilan som en aktivitet och att jag behöver återhämtningen snarare än att jag borde ha gjort annat istället. Kortisonet störtdök kring lunchtid så det var bara att peta i mig extra och gå och lägga mig ett tag igen.

Sista gången jag bäddade ner mig i sängen var det bättre anledning. Då ringde jag upp Annie för att prata en stund. Hon hade ringt mitt på dagen när jag inte var så pratsam. Det är nog nästan lika bra medicin som kortison, att få prata med en bra vän ett tag. Jag pratar så sällan i telefon numera, så himla fånigt att det blivit så. Det skickas meddelanden och bilder hit och dit men det är så sällan man faktiskt ringer och pratar med varandra bara för att kolla hur läget är.

Har ni haft en bra helg? Vad har ni gjort?
Berätta något roligt! 

En lugn lördag

Det är inte ofta klockan är 12 och jag sitter i pyjamas och äter frukost. Det händer otroligt sällan men igår var en sådan dag. (Idag också nästan, om man ska vara noga.) Efter en otroligt påfrestande vecka så fick det bli sovmorgon och en lugn helg för att försöka ladda batterierna så gott det går. Ja, jag kommer ju inte ifrån att ha klockan både på kl 4 och kl 8 ändå men efter lite nyponsoppa och skorpor så blev det några timmars extra sömn. Verkligen välbehövt!

Så mitt på dagen satt jag fortfarande och drack te i soffan och läste ikapp lite bloggar i solskenet. För det var sol ute! Så himla härligt!
Ipad och te i soffan i solskenetPå eftermiddagen fick jag äntligen tid och lite ork över för att packa upp påsen som jag fick låna med mig av en kompis förra helgen när jag var i Örebro. Det har varken funnits tid eller energi över till det under veckan som varit. Men nu!

Jag har fått låna tre pedaler för att testa till min elfiol! Så himla roligt! Frustrationen över att ha haft dem liggandes hela veckan utan att ha kunnat pröva dem har varit enorm. Men bättre sent än aldrig, nu var det dags! En med reverb, en delay och en choruspedal fick ansluta sig till raddan med de andra pedaler som jag knappt vet hur man ska använda än. Haha! Många spakar och rattar att hålla rätt på men oj vad kul det är att kunna mixtra och fiffla med ljudet. Nu börjar jag mer låta som en elgitarr och det passar mig så himla bra just nu. Att spela distade etyder är ju faktiskt roligare än att bara öva vanligt. För att inte prata om rock och blues-boken för elgitarr som jag lånat av pappa och håller på att spela mig igenom! Pedaler till elfiol

Terrasslunch i solen

Innan solen gick ner helt passade jag på att äta lite lunch ute på terrassen. Så härligt att få lite sol och frisk luft! Det känns i kroppen att man får alldeles för lite sol såhär års tycker jag! Idag har det istället inte varit riktigt ljust på hela dagen. Bra då att ha passat på att njuta av det igår. Jag satt insvept i en filt med Harry Potter i öronen och försökte att bara vara där i stunden.

Det här är en sak jag försöker att bli bättre på, micropauser och att göra en sak i taget. Alltså inte svara på mail och förbereda lektioner samtidigt som jag äter lunch. Helt enkelt försöka lära mig att göra en sak i taget. Väldigt lätt i teorin, otroligt svårt i praktiken. Jag försöker annars att multitaska och vara så effektiv. Det slutar i stort sett alltid med att jag hinner få ungefär hälften gjort som jag hade tänkt för att jag inte lyckas fokusera ordentligt på någonting. Lunch på terrassenSolsken i januari

Kontrolluppgifter och kortisonkrasch

Sen var det dags att ta tag i att fixa med kontrolluppgifter och annat tråkigt som behövde ordnas med företaget. Sånt som jag helt enkelt inte orkat med under veckan och som inte längre gick att skjuta upp. Lite extra krångligt dessutom när det är saker som jag håller på att lära mig samtidigt som vi byter system för bokföring och lönehantering. Det är ord som jag knappt visste fanns förut och nu ska jag helt plötsligt ha koll på sånt. Baksidan med att vara egen företagare!

Efter det tog energin och hjärncellerna slut på riktigt, trots att jag inte gjort så mycket under dagen. Lite otäckt när alla kortisolbristsymptom kryper på, framförallt när jag så gärna vill försöka få ner dosen. Efter middagen blev det soffläge och vila som gällde. Ökade på kortisonet lite men det blev nog för lite och för sent för hela kvällen och en bra bit in på natten mådde jag så himla konstigt. Inte förrän jag tog ännu ytterligare en dos kortison vid midnatt så vände det lite så jag tillslut kunde somna. Otäckt när kroppen inte gör som jag vill, och framförallt när jag inte riktigt förstår vad som är fel. Tänk vad mycket ett enda hormon kan stöka till med i kroppen!

Idag är en väldigt lugn dag också. Fokus på att samla krafter inför veckan som kommer och försöka vara snäll mot både kroppen och själen. Försöka undvika ytterligare en krasch. Samtidigt behöver jag förbereda litegrann inför veckan som kommer för att ha en chans att hinna och orka med. Verkligen en balansgång att hitta en bra nivå på att vila samtidigt som vissa saker behöver ordnas med för att slippa stress under veckan.

Vad gör ni i helgen? Har ni det lugnt och skönt? 

Första dagarna på smärtrehab

Den här veckan är lite speciell för mig. En vecka som jag väntat otroligt länge på och sett fram emot med lite skräckblandad förtjusning. Efter att i många år levt med kronisk värk har jag äntligen fått komma till smärtrehab och får gå ett smärtrehabprogram. Först en vecka heltid och sedan sex måndagar. Så synd bara att det ska ha behövt dröja 8 år för att få hjälp till ett mer hållbart liv.

Det här är en del av mig som jag inte pratar så mycket om. En del av mig som jag inte berättar om i första taget. Det gör att jag oftast får ett förvånat “va, men du som alltid ser så pigg och glad ut?!” när jag väl säger något. Förståelsen finns helt enkelt inte riktigt där alla gånger. Men jag är medveten om att det till viss del hänger på mig. Ger man inte folk chansen så är det klart att de varken ser eller förstår.

Gör om, gör rätt

Jag lever med endometrios och fibromyalgi som båda ger värk. Hela tiden. Av varierande styrka. Kortfattat och otroligt förenklat innebär endometrios en ständig mensvärk och fibromyalgi ger ont i kroppen. Binjurebarksvikten och kortisolproblematiken krånglar dessutom till det lite extra. Men jag ska inte bli för långrandig kring det, det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga nu är att jag äntligen får hjälp. Hjälp att göra om och göra rätt. Hjälp att hitta nya sätt för att kunna leva MED värken och inte kämpa EMOT den.

Trots att jag levt så många år med det så har jag nog inte riktigt tagit till mig allt ordentligt. Inte accepterat det. Jag har levt i förnekelse och tänkt att jag ska kunna göra precis samma saker som alla andra och på samma sätt. Så det har jag gjort, med varierande resultat. Det har gjort att jag sakta men säkert har brutit ner kroppen rejält och lagt mig till med otroligt dåliga vanor som pressar kroppen. Ja, helt enkelt att jag har stängt av, bitit ihop och kört på för att klara av vardagen och allt som behöver göras. Nu får det vara nog med det.

Tre dagar in på programmet är jag trött. Extremt trött. Både i kropp och själ. Men samtidigt är jag väldigt glad och positiv. Det är fantastiska människor jag får träffa där. Både personalen i teamet, men framförallt de andra deltagarna. Att få träffa andra i liknande situation är verkligen något helt nytt för mig. Känslan av att vara förstådd och inte ensam är verkligen en lättnad. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort under de här tre dagarna. Samtidigt som det har varit tre otroligt tunga dagar. Väldigt märklig kombination.

Det kommer vara mycket jobb men jag tror och hoppas att jag kommer må mycket bättre i det långa loppet. Lära mig att vara snäll mot både kroppen och mig själv. Lära mig att jobba med kroppen istället för att kämpa emot den. Helt enkelt bygga mig ett mer hållbart liv så jag orkar med att göra allt jag vill.

Sushilunch och ett oväntat positivt besök

Ibland blir man positivt överraskad när man inte riktigt väntat sig det. Idag var ett sånt tillfälle. Det var dags för ett läkarbesök jag både längtat och dragit mig inför på endokrinmottagningen hos den nya läkaren jag fått där. Telefonkontakten jag haft med honom några gånger har varit positiv så jag hade ändå lite hopp om att det skulle bli bra. Men med tanke på hur uselt besöket hos läkaren innan var och med tanke på hur invecklat allt ändå är så var jag lite fundersam innan.

Så himla skönt att då faktiskt bli motbevisad när han visade sig vara både vettig, lugn och sansad och tog sig tid att svara på mina frågor ordentligt. Okej, allt hanns inte riktigt med och några saker kanske jag inte gillade svaren på men jag fick ett väldigt bra intryck av honom och han verkade veta vad han pratar om. Det som var lite av en besvikelse, om än inte så oväntat, var svaren angående att kunna få en kortisonpump som behandling istället för tabletterna jag nu tar fem gånger om dagen. Det är tydligen läkemedelsverket som sätter sig på tvären där. Men jag ska fortsätta kämpa för att få igenom det, jag ger mig inte!

Efter besöket på sjukhuset blev det en långlunch på stan med mamma. Det är lite av en tradition vi har att gå ut och äta sushi och dricka vin tillsammans men nu var det himla länge sedan sist. Väldigt trevligt och kul att orka komma ut lite mer igen. Det var god sushi som vanligt på det stället och vi kom efter den värsta lunchruschen så det blev en lugn och skön lunch. Efteråt tog vi en liten sväng på stan i lugnt tempo innan vi rörde oss hemåt. Det är så mysigt nu på stan med all julbelysning och julpynt som börjar komma upp överallt. Det enda som saknas nu är lite snö för att det faktiskt ska kännas som att december börjar imorgon.

Resten av dagen har blivit väldigt lugn. Förkylning och lite feber gör att det är vila som gäller och försöka kurera mig. För snart två veckor sedan, efter några dagar på sjukhus för problem med binjurebarksvikten till följd av magbesvär, kom jag hem med en dunderförkylning som fortfarande inte släppt än. Lite galet att man blir sjuk av att vara på sjukhus…

 

Stäng meny