Sommarkort var det här!

Förra måndagen gav jag mig iväg på en utflykt helt på egen hand. Det kanske inte låter som något speciellt men för mig var det en stor grej. Det är första gången på otroligt lång tid som jag var iväg på något själv utan att få skjuts, sällskap eller möta upp någon jag känner. Vilken frihet och hjälp det är med färdtjänst!
Såklart tajmade jag en halvdan dag med kroppen men det funkade ändå över förväntan! Det är så himla skönt att börja få tillbaka lite mer frihet igen!

På väg på äventyr själv - Amoll.net

Anledningen till äventyret (livet blir så mycket roligare om man gör allt ett äventyr!) var ett besök hos frissan och sen biblioteket. Det var verkligen på tiden att fräscha upp håret igen. Jag insåg att jag inte klippt mig sedan november någon gång. Som alltid kom det ett chockat “Men jösses vad det har växt!” från frissan när jag släppte ut knuten. Det är inte klokt vad det hade växt den här gången! Men det blev ändring på det så nu är det kort igen!

Kort var det här! - Amoll.net

Ja, för någon som under många år haft hår nästan ända ner till rumpan så är det här otroligt kort! Klippte det nästan såhär kort i november också men mitt hår växer verkligen som ogräs så det hade hunnit bli ganska långt igen nu. Skönt att hålla det kort lite till för att vänta ut det nya, fräscha lite mer. Men så himla ovant! Allt mitt hår är borta! Fast nu när det gått ett par veckor börjar jag nästan bli lite sugen på att pröva att ha det ännu kortare. Vad händer med mig?! Haha!

Spana också in lockarna en extra gång. Det kommer dröja länge innan ni ser mig så piffad i håret igen!

Nya frisyren - Amoll.net

Efter frissan promenerade jag till biblioteket. Där satte jag mig och läste ut de sista sidorna i en av böckerna jag behövde lämna tillbaka och åt ett par morötter. Det är verkligen mysigt att hänga på bibliotek. Det är något jag borde försöka göra oftare, inte bara åka dit och hämta reserverade böcker eller lämna tillbaka. Jag har alltid tyckt om bibliotek!

Vila på biblioteket - Amoll.net

När jag kom hem igen blev det vila resten av dagen. Men jag var så nöjd över mitt lilla äventyr på egen hand! Och så nöjd med nya frisyren också!

Vad du kommer vara saknad…!

I eftermiddag ska du åka härifrån igen efter att ha varit här i 1.5 vecka nu. Fina, älskade Nova. Du har kommit som ett busfrö från ingenstans och vänt upp och ner på allting. Totalt kört slut på all min energi nu men oj vad du har fått mitt hjärta! Trots alla hyss och galenskaper.

Morgonrastningen - Amoll.net

Det känns så konstigt och tomt att du ska åka härifrån nu. Nu när vi börjat hitta lite mer rutiner tillsammans och förstå varandra lite bättre. Samtidigt ska det bli så himla häftigt att se allt du kommer få lära dig och allt du kommer kunna hjälpa mig med. Hade jag inte känt den här fruktansvärda känslan av att behöva lämna dig så hade det nog inte varit rätt. Då hade vi inte varit rätt för varandra.

Redan nu har du gjort något stort för mig. Du har fått mig att känna igen.
Känslan när du suckar lite och dunsar ner huvudet på mina fötter för att vara nära. När du kryper ihop tätt intill mig i soffan eller lägger dig på mattan i hallen för att vakta när jag är på toa. När du tittar på mig med dina mörka ögon som för att fråga vad vi ska hitta på nu. När du ålar dig upp till mig från fotändan av sängen på morgonen när du märker att jag börjar vakna för att få det obligatoriska morgonmyset. När du följer efter mig från rum till rum. När du går tätt intill mig ute på promenad. Eller som nu när du ligger på mina fötter där jag sitter i köket.

Du har fått mig att känna alla sorters känslor igen som jag under så lång tid stängt av. Älskade Nova!

Soffhäng sista kvällen - Amoll.net

Igårkväll satt vi länge i soffan tillsammans efter en ganska intensiv eftermiddag och kväll. Du sovandes i mitt knä. Jag ville inte ta tag i resten av kvällsbestyren för det innebar att behöva inse verkligheten.
Nu hoppas jag mest på att orka ta mig igenom den här dagen, få lite välbehövd vila och sedan samla nya tag inför den resa som vi båda har framför oss. På varsitt håll nu ett tag men med samma mål: ett bättre liv tillsammans.

När man inte vill flytta sig från täcket - Amoll.net

Imorgon kommer Nova!

Imorgon är det dags! Då ska de här två äntligen få träffa deras framtida ägare. Ja, och jag ska äntligen få träffa min framtida voffkompis!

Griskompisar till Nova

Det känns lite smått overkligt att det är dags nu! Samtidigt som väntan har känts så himla lång. Både från det att jag började fundera på allting och från det att jag skrev på avtalet när väntan började på riktigt. Men framförallt sedan jag för några veckor sedan fick veta att de har en hund till mig. Den väntan har nästan känts längst. Men nu är det äntligen dags!

De här griskompisarna har väntat på Nova bredvid kudden i min säng sedan dagen efter jag fick veta om henne. Jag hoppas att hon ska tycka lika bra om dem som jag gör. Framförallt hoppas jag verkligen att hon ska tycka om mig!

4 dagar till Nova!

Det känns smått overkligt att det står en matplats till en hund i mitt kök! Det är fyra dagar till Nova kommer hit och bor hos mig en sväng på prov. Det är alltså fyra dagar kvar till jag äntligen får träffa henne! Fyra otroligt långa dagar…

I tisdags åkte jag iväg en vända för att fixa lite saker inför att hon ska komma hit. Både för hennes och min skull. Mest för min skull tror jag, för att det ska hinna bli lite mer verkligt. Mat- och vattenskål och en hundbädd kommer ändå att behövas när jag får henne på riktigt sen så det var bra saker att skaffa redan nu.

Matplats i köket - Amoll.net

Så här tjusig matplats har hon fått i mitt kök nu. En svartprickig vattenskål i keramik och en slow-eater-matskål som förhoppningsvis ska förlänga ättiden med i alla fall några sekunder. Dels efter att ha sett hur Nellie och Ess bokstavligt talat inhalerade maten på två sekunder i en vanlig skål i vintras och efter att ha läst en hel del i en grupp på Facebook så fick det bli en slow-eater-skål. Utan tvekan. Och tillpiffat med en prickig dörrmatta (likadan som jag har i hallen, haha!) för att skydda golvet litegrann från vattendräll.

Hundbädd och leksaker i vardagsrummet - Amoll.net

Det finns ju hur många olika varianter på hundbädd som helst, både i affärer och på nätet. Det är ju inte någon liten hund, även om just Nova ska vara ganska liten för att vara Labrador, så det behövs en ganska stor hundbädd ändå. Men det var så himla svårt att uppskatta hur stor plats den skulle ta upp i min ändå ganska lilla lägenhet. Sen vet jag inte var hon kommer trivas bäst att ligga och hur hon kommer att använda den så det fick bli en lite nättare och enklare variant till att början med. Några leksaker var jag såklart tvungen att köpa också. Och ett hundben och lite godis. Haha!

Denna voff kommer att bli den mest bortskämda hunden i stan tror jag. Den mest efterlängtade. Den mest behövda. Jag har inte ens träffat henne än och hon har redan fått en massa saker. Lyckats charma mig totalt. Men förhoppningsvis ska hon känna sig hemma här och trivas bra med mig. Åh, denna väntan och otålighet…! Hennes tränare hittade mig på Instagram och kontaktade mig så nu kan jag följa dem där och få små inblickar i vad de hittar på om dagarna. Det gör väntan lite mer uthärdlig. Även om det verkligen kryper i hela kroppen på mig efter att själv få känna hur hennes päls är mellan fingrarna. Inte bara se det på små videosnuttar och foton. Få se om hon gillar de små Ikea-grisar som väntar på henne i min säng. Märka om hon är lika glupsk och busig som de andra två hundarna jag blev kär i på bara ett dygn.

Om fyra dagar är hon här, min Nova!

Långhelgen i några bilder

Hej och hå vad tröttheten har kommit ikapp mig de sista dagarna! Att jag aldrig riktigt lär mig! Fast krascherna är betydligt mindre nu än tidigare så det är helt klart ett steg i rätt riktning ändå.

Det var ju långhelg nyss och jag la mest märke till det genom att det var så läskigt många parkeringsplatser lediga nedanför mitt hus i torsdags. Haha!

I fredags åkte jag ner på stan med föräldrarna för att äntligen fixa ett par nya skor. Verkligen på tiden, de gamla gympaskorna har nog mer hål i sig än sko vid det här laget så jag var i desperat behov av ersättare till dem. Fick toppenbra hjälp på Löplabbet! Efter fika och fixa några andra småsaker på stan blev det middag hos dem som avslutning på en trevlig dag. Inte så tokigt!

I lördags åkte jag och hälsade på ett par kompisar som jag inte träffat på alldeles för lång tid. Den här kompisen fick följa med till dem som present till det lilla krypet som bor och växer i hennes mage. Kaninen passade alldeles utmärkt för att testa babyskyddet de fått låna till bilen!

Söndag skulle bli en ganska lugn dag och jag passade på att provgå en sväng i mina nya skor. Rosa och tjusiga är de dessutom, utöver att förhoppningsvis ge bra stöd på rätt ställen åt mina dåliga fötter. I rosa skor måste man ju helt enkelt gå lite lättare och bättre tänker jag! Haha!

Efter promenaden blev det lite välbehövd vila på soffan och en bok medan Stuart dammsög av köket åt mig. Av flera anledningar har det blivit så att Bob, min gamla robotdammsugare, har fått flytta till mina föräldrar och Stuart, deras dammsugare, har fått flytta hit till mig istället.

Det där med att jag skulle vila ordentligt i söndags gick inte sådär jättebra. Det var för många saker jag ville göra och hade inte riktigt vett att låta bli helt enkelt. Det fick jag igen i måndags, och egentligen hela den här veckan hittills. Jaja, det är sånt som händer antar jag. Är huvudet dumt får kroppen lida. Men fiolen fick komma fram en sväng igen och det var både roligt och bra för oss båda.

I måndags var livet tungt. Eller kroppen snarare. Efter en långsam förmiddag då jag försökte mota bort mördarhuvudvärk med mängder av hemmagjord vätskeersättning var det dags att åka till Enköping för röntgen av bihålorna. Tänk om de nån gång skulle vilja fota utsidan av mig som omväxling…! Haha! Knöligt att behöva åka hela vägen dit men så skönt att slippa väntetider. Både väntan på själva undersökningen (de ringde i fredags och jag fick tid i måndags!) och slippa förseningar. Varje gång jag gjort något i Enköping så har jag fått komma in FÖRE utsatt tid. Hur ofta händer det liksom?

Nu är det snart dags för nästa långhelg igen. Hej och hå vad tiden går snabbt! Men just nu gillar jag det. 5 dagar till Nova! Galet!

Nu händer det!

Det har gått en vecka nu sedan jag såg hennes namn på displayen på mobilen och jag tror inte riktigt att jag har förstått det än. Värsta chocken och förvåningen har lagt sig men jag har nog inte riktigt smält det helt.

“Vi har en hund till dig!”

Jag hade precis tittat på fotona och videon de lagt upp på sin facebooksida om att de haft lämplighetstester för tre tikar under dagen och helt plötsligt ringer hon. Så många tankar hann fara genom huvudet på mig de sekunderna. Någonstans har jag haft i bakhuvudet att om hon ringer så är det positiva besked, annars får jag veta mer i mitten på juni och via mail.

Den första chocken - Amoll.net
Efter den första chocken

Alla tre hundarna blev godkända, två passar som alarmerande assistanshund, och de har matchat en av dem med mig. En pigg och energisk gul tik som heter Nova. En ganska liten och väldigt ljus tjej som är helsyster till Nellie som jag fick träffa i december.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Den 10 juni ska jag få träffa henne! Hon hade då precis fått flytta hem till sin dressör och ska få bo in sig där ett par veckor. Vi kom också fram till att det är smart att vänta ut det värsta av pollensäsongen för min del. Sen ska jag få ha henne i någon vecka för att vi ska få lära känna varandra och se så att jag tål henne. Så jag inte blir allergisk mot allt pollen ute och i pälsen och tror att det är hunden jag inte tål.

Jag är så himla glad, förväntansfull, förvånad, chockad, otålig och lite rädd! Nu händer det!
Helst hade jag såklart velat få träffa henne direkt men för både hennes och min skull blir det bäst såhär. Förutsatt att allting går enligt planerna och att vi trivs tillsammans kommer hon sedan att specialtränas för mig under ca 4-6 månader och bor då hos dressören innan jag får henne på riktigt.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Följ med mig på vägen!

Jag har tänkt att jag på något sätt skulle dokumentera hela den här resan, vägen till att jag får min Voff. Det finns alldeles för lite information (och kunskap!) kring assistanshundar i Sverige och jag tänkte att jag kanske helt enkelt får skapa det jag själv hade velat ha.

Så! Här kommer en första video i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie av många fler på youtube! Gå in och prenumerera på min kanal för att inte missa något nytt. Det kommer troligtvis bli en blandning av lite allt möjligt men troligtvis någon slags vlogg och information kring hur livet ser ut i väntan på, och sedan så småningom med, assistanshund och livet med kronisk sjukdom. Att hitta min väg till ett fungerande och bra liv helt enkelt!

Det finns väl ändå inte riktigt ett bättre sätt att börja den här kanalen på än med den första chocken och tankarna bara någon timme efter att jag fått veta att jag fått en hund? Lika mycket för att komma över det läskiga och ovana vid att faktiskt spela in videos. Här bjuder jag på trötta, chockade, glada, förvirrade och lite kortisollåga hjärnceller! Haha!

För ni vill väl följa med mig på den här resan jag har framför mig?

Trött men så himla nöjd

Hej och hå vilka dagar det varit nu! Egentligen enbart positiva saker men det har verkligen tagit på krafterna också.

I måndags hade jag rörmokare här som fixade min wobblande toalett och mitt lutande handfat. Större jobb än jag trott men verkligen på tiden att få det fixat!

I tisdags fick jag hastigt och lustigt en återbudstid för att kolla mina krånglande bihålor. Jag tröttnade på att vänta på tid på öron-näs-hals på Akademiska som inte ens kan ge någon ledtråd kring när det kan bli av så jag kontaktade samma privata läkare som kollade öronen på mig för några månader sedan. Snabb tid, remissen överflyttad till dem och så himla bra läkare!!! Hurra!

Igår fick jag äntligen leka och umgås med bebisbästiskompis igen och såklart min fina vän också. Verkligen på tiden att vi lyckades ses efter diverse sjukdomar på respektive håll. Herregud, nu går han ju!! Han är knappt bebis längre! Jag hänger inte med!

Strax efter att de åkt hem fick jag ett otroligt roligt telefonsamtal som jag återkommer mer till vid ett annat tillfälle. Jo, lite lurigt, jag vet.

Idag har jag varit på Karolinska i Solna dit jag äntligen fått en second opinion-remiss skickad. Har varit ganska spänd inför hur det skulle gå och såklart funderat en del över vad det skulle vara för läkare jag får träffa där. Framförallt efter erfarenheterna här med stolpskottet som varken förstår eller gör något annat än stammar och ser skräckslagen ut när jag väl lyckas få en tid hos honom.

Jag har väl egentligen bara en sak att säga såhär direkt efteråt: halleluja!! Vilken läkare! Hon tog sig tid, förklarade, lyssnade, förstod, kunde massor och bekräftade ungefär allt jag fått stånga mig blodig för här under alla år! Bara det att jag fått bekräftelse på att jag faktiskt har haft och gjort rätt under hela den här tiden känns så himla bra för själen!

Ingen mer panikhets över att jag till varje pris måste sänka mina kortisondoser till vad som motsvarar vad en fullt frisk individ producerar. Nu ska jag stanna på den här dosen tills jag är stabil ordentligt!

Total förståelse för att jag inte mår och fungerar som den där halva sidan i läkarboken som beskriver binjurebarksvikt. “Ja, men på samma sätt som att alla fungerar och ser olika ut på utsidan gäller ju även för insidan!”

En bekräftelse på att jag faktiskt råkar vara född med lite mer kinder än många andra, oavsett hur mycket eller lite jag väger eller dosen kortison jag stoppar i mig. Inte att jag har ett cushing-utseende (alltså tecken på för höga kortisolvärden) som så många läkare har hasplat ur sig eller skrivit i journalen. Det är till slut ganska kränkande att hela tiden behöva försvara. Hon konstaterade att jag inte hade några tecken alls på det som hon först hade tänkt och bad om att få se gamla bilder på mig. “Ja, du har helt enkelt den ansiktsformen!” Bra med bilder på Facebook ibland och att mamma har skolfoton i plånboken både från femman och gymnasiet!

Förklaringar och förstående kring att det fungerar olika med kortisonbehovet och doser för olika personer beroende på vad man har för personlighet. Är man, som jag, en känslomänniska som är allt eller inget blir det otroligt mycket mer svajigt än för någon som är väldigt lagom i allting. Lägg dessutom till en hel hög med andra sjukdomar som krånglar till allt så blir det ju inte enklare.

Sån himla stor skillnad i bemötande! Lättnaden och lyckan över att för en gångs skull bli trodd och förstådd är enorm! Det gör så mycket för hur man orkar. Att slippa känna mig som att de tycker att jag hittar på allting. Ska dessutom få gå deras kortisonskola!

Nu är jag trött men så himla nöjd ändå! Efter ett långt och trevligt FaceTime-samtal ska jag stoppa i mig lite middag, hälla i mig en kopp te och sen äntligen krypa i säng. Det har varit två otroligt långa och känslomässiga dagar men så himla bra på samma gång.

Livet går faktiskt lite åt rätt håll hörrni…! Kan vi bestämma att det fortsätter såhär nu?

Trött men nöjd - Amoll.net
Efter-läkare-tröttheten men så himla nöjd och glad!

Så, det här hände…!

Jag är hemma igen! Hemma hos mig själv, på min egen soffa! Efter drygt 1.5 månad på ”rehab” hos föräldrarna är det så himla skönt att ha kommit hem till mig igen.

Vi har stökat och fixat i lagom tempo de sista dagarna och idag kunde jag äntligen komma hit och stanna kvar. Igår bestämde kroppen sig för en vilodag så då fick det bli så. Men idag är jag här! Tjohoo!

Nu på kvällen efter att föräldrarna åkt hem har jag hängt på soffan med en bok, mat och te och bara vilat. Välbehövt och skönt! Den extremt trötta blicken bjuder jag på denna söndag! Haha! Nu är det hög tid att flytta mig till sängen istället. Nattinatt!

Att försöka förstå vad kroppen vill

Det var länge sedan jag var i sånt behov av en stor kopp kaffe som idag. Men jag har länge försökt att inte dricka kaffe. Det har blivit något enstaka kopp nästintill koffeinfritt kaffe ibland för att stilla det värsta suget men inte mer än så.

AIP – autoimmun paleo

Den sista tiden har jag försökt att äta mer enligt AIP, autoimmun paleo-kost, för att se om jag ska må bättre av det. Det jag hoppas på är lite förbättring bland annat i magen, pollenallergin, luftvägsbesvären och det allmänna måendet.
AIP är en kosthållning som ska vara bra om man har mycket inflammationer i kroppen och autoimmuna sjukdomar. Jag mådde nog egentligen bättre när jag prövade det en vända för några år sedan. Kan det var tre-fyra år sedan nu?

Jag har tagit bort det mesta av den icke-godkända maten. Det jag slarvat med är tillsatser, vissa kryddor och liknande mindre saker. Till exempel att det är både tillsatser, E-ämnen och socker i den rökta kalkonen jag ätit av. Peppar har jag inte heller riktigt förstått om det är godkänt eller inte att äta.
Annars har jag inte ätit något vitt socker men har ändå varit så extremt sötsugen hela tiden. Om det beror på mediciner, sockerberoende (det är ju socker i ALLT idag) eller något annat vet jag inte. Troligtvis en kombination.

Så det har blivit mycket frukt, dadlar och liknande saker som är AIP-godkänt. Men man ska äta frukt och sånt med måtta, framförallt i början av uteslutningsperioden. Det där sötsuget har gjort att jag emellanåt nästan klättrat på väggarna. Men det kan även påverkas av att jag behövt öka min kortisondos under en längre tid nu på grund av infektioner och allmänt sämre mående.

Varför då?

En av anledningarna till att jag ändrar på vad jag äter är att jag under så lång tid haft problem med magen av olika slag. Allt bara skylls på endometriosen och de övriga problemen jag har med kroppen. Magen svullnar, gör ont och det kan ofta gå så många dagar mellan toalettbesöken att jag tappar räkningen. Det är varken särskilt roligt eller skönt att se ut att vara gravid i 6e månaden i stort sett varenda dag.

Jag tror inte att man magiskt blir frisk av att äta annorlunda. Någon magisk lösning finns inte på det sättet. Jag tror på många bäckar små och att det man äter absolut påverkar hur man mår. Men det botar ingenting.
Jag har sedan många år nu ätit helt mjölkfritt, naturligt glutenfritt och ingen vanlig potatis. Och inga nötter. Det mår jag betydligt bättre av och är alltså ganska noggrann med, framförallt mjölk och gluten.

Trots att jag har plockat bort det mesta som inte är AIP de sista månaderna har jag inte märkt någon större skillnad. Kroppen spelar sina spratt ändå. Min förhoppning var att pollenallergin skulle bli lite lindrigare av en antiinflammatorisk kosthållning och även värken och det allmänna måendet. Kanske bli lite mindre trött. Och magen såklart. Framförallt magen.

Förhoppning om förståelse och förändring

Nu har jag tröttnat på att inte förstå vad min kropp tål och inte tål att äta. Framförallt har jag blivit trött på det här sötsuget. Så sedan igår har jag börjat med en extrem uteslutningsperiod för att försöka förstå vad det är jag mår bra och dåligt av att äta. Eller, steg ett är att se om jag mår bättre av att plocka bort det mesta som kan tänkas trigga. Så jag börjar med några dagar, förhoppningsvis närmare en vecka beroende på hur jag mår (och står ut), med sånt som jag hoppas och tror är säker mat. Sötpotatis, morötter, kyckling, vit fisk, salt och olivolja. Sen tänkte jag försöka återintroducera en sak i taget och se hur kroppen beter sig helt enkelt.

Jag är bara på dag två hittills och inatt vaknade jag med huvudvärk. Om det har att göra med ändringen av vad jag äter, det extremt konstiga vädret som varit i ett par dagar eller bara det allmänna måendet vet jag inte. Men jag skulle kunna döda för en stor kopp kaffe och vindruvorna som står framme i föräldrarnas kök.

Med det här hoppas jag kunna få lite mer rätsida på vad jag faktiskt mår bra och dåligt av att äta. Om inte annat så är det tydligt att jag verkar vara i behov av en ordentlig socker-detox, och då även i form av frukt och annat sött än bara det vitt sockret, för att bli av med sötsuget.
Men jag måste erkänna att jag redan nu börjar tveka. Fundera över om det är värt det och hur länge jag kommer stå ut.

Sötpotatis och kyckling - Amoll.net

Tankar om en fyrbent framtid

Ibland slår det mig hur annorlunda mitt liv snart kommer att vara. När jag inte längre har bara mig själv att ta hänsyn till och anpassa mig efter. När vi kommer att vara två istället för en. När jag ständigt kommer att ha en nos vid min sida. Någon som kommer att vara min bästa vän och hjälp i vardagen.
När jag slipper vara ensam med allting. 

Kommer jag att klara av det när jag ibland knappt kan ta hand om mig själv? Kommer jag orka gå ut flera gånger om dagen för att Voffen ska få både kissa och springa av sig? Kommer jag klara av ansvaret över ett annat liv med allt vad det innebär? Kommer jag ha tålamodet för alla hyss?

Samtidigt hoppas jag att det kommer ge så mycket glädje. Trygghet och sällskap. Frihet, bus och möjlighet till nya äventyr. Ett nytt liv. Någon som finns där både i det bra och dåliga. Ett 25 kilo vibrerande, varmt pälsplåster när kroppen skriker och behöver vila. Ett par bruna ögon som alltid kommer att titta på mig fulla av uppmuntran och lycka. Och då och då en envist bestämd blick. En nos som alltid kommer att hålla koll på att jag mår bra. Ett hjärta som alltid kommer att svämma över av kärlek och labradorhyss. 

Livet kommer bli helt annorlunda, det inser jag. Men så mycket bättre. Jag längtar verkligen efter att få veta vem du är.
Tillsammans får vi ta hand om varandra. 

Stäng meny