Att inte få någon hjälp och orken är körd i botten

Igår fick jag ge mig. Smärtgenombrottet från endometriosen den sista veckan har tagit slut på precis alla krafter och kroppen orkar inte mer. Efter en massa snurrande med att bli bollad runt inom vården sedan i torsdags slutade det med att husläkaren skickade mig till gynakuten. Jag hade knappt ätit eller sovit något alls på två dygn och hela sista veckan har varit extremt tuff.

Jag önskar att jag kunde säga att jag fick bra hjälp på gynakuten men som vanligt som endometriospatient är det en evig kamp. Jag tror aldrig att jag fått relevant hjälp första gången jag sökt akut. I praktiken blev resultatet egentligen bara en marginell höjning på smärtlindringen och hon verkar tro att det ska vända hela skovet nu trots att det inte hjälpt under veckan som varit. “Vi ska trappa upp långsamt och hjälper det inte så får jag komma tillbaka.” Ja, vi ses väl om någon dag igen då.

Hur ogärna jag än vill bli inlagd just nu så vet jag av erfarenhet att det är det som är det mest effektiva när det blivit såhär illa. Jag behöver få ordentlig hjälp att bryta smärtgenombrottet och sen kan det fungera med en ökad dos av bassmärtlindringen som jag nu står på för att sen trappa ner det kontrollerat. Men det här är tyvärr inte tillräckligt för att bryta värken i det här läget.

Jag orkade inte strida mer igår. Inte när hon började komma med kommentarer som att “det går ju över förr eller senare, det vet du ju” och “det gäller att fokusera på det du KAN göra och inte det du INTE kan göra”. Inte när det blivit så illa att jag knappt tar mig mellan soffan/sängen och badrummet på egen hand. Inte när jag knappt kunde sitta upp på stolen framför henne och jag inte hade varken ätit eller druckit nästan något på hela dagen.

Jag lyckades i alla fall få sova lite mer inatt när jag kom hem vilket gör att det allmänna måendet idag har varit en aning stabilare. Och jag har kunnat äta litegrann idag. Jag börjar inte gråta så fort någon pratar med mig längre. Det är ganska opraktiskt. Men smärtan är den samma, om inte en aning värre efter undersökningen igårkväll. Jag försöker fokusera på att jag fått vila lite mer idag och fått i mig lite näring för att ge kroppen en chans.

Livet ibland alltså… Två steg fram och sen helt plötsligt tre tillbaka. Nu ska jag strax lägga mig och hoppas på att få sova okej en natt till.

När kreativiteten vill mer än kroppen

Den här veckan har varit lite tung och kämpig. Hela veckan har kantats av ett rejält endometriosskov som tagit slut på mina krafter ganska ordentligt. Men samtidigt har hjärnan hoppat igång ännu mer efter att jag i måndags slutade helt med det där rävgiftet till blodtrycksmedicin. Jag kan tänka bättre, jag sover bättre och kroppen känns allmänt lite mindre konstig. Hjärnan är inte alls lika mosig och konstig. Motivationen och viljan till att göra saker har kommit tillbaka på ett helt annat sätt! Så himla skönt! Och på samma gång en så svår balansgång när kroppen har tagit några steg tillbaka. Att vilja göra saker men inte orka är frustrerande. Kamera - Amoll.net

Idag efter lunch fick jag ett sånt sug efter att plocka fram kameran igen. Något jag tänkt att jag vill göra länge och det är några saker jag tänkt att jag skulle vilja fota. Framförallt för några kommande blogginlägg. Verkligen inget stort och avancerat projekt men det är något jag inte gjort på väldigt länge. Sagt och gjort. Jag prioriterade bort att tvätta trosor och valde att ta vara på stunden av kreativitet istället. Jag gjorde enklast tänkbara lilla “ministudio” på mitt vardagsrumsbord och utnyttjade att det fortfarande kom in ganska mycket ljus från fönstret. Så himla roligt att fota lite igen!

Skakigt och darrigt på soffan - Amoll.net

Trots att jag tog det försiktigt och i väldigt lugnt tempo så var det tydligen mer än vad denna kropp hade ork för idag. Så det blev krasch på soffan efteråt med otroligt skakig kropp, vatten, vila och vänta in effekten av lite extra kortison. Men det var det värt! För jag gjorde det! Jag lyckades! Tjohoo!

Middag hos föräldrarna - Amoll.net

Efter att ha vilat en stund plockade jag ihop lite grejer på väldigt skakiga ben och tog mig ut till pappa som väntade med bil. Planerna för kvällen var middag hos föräldrarna och det tackar man ju inte nej till. Bra med miljöombyte och få lite sällskap. Jag lyckades gå några meter extra på väg från bilen också för att få lite frisk luft i blåsten. Det blev i alla fall ett försök till en promenad.

Annars har jag fått umgås med mamma och pappa och ätit god middag. Nu sitter jag i deras soffa med en kopp te och vi tittar på Stjärnornas stjärna. Inte så tokig lördagkväll ändå måste jag säga.

Efter-bebis-tröttheten

Det finns helt klart bättre och sämre varianter av trötthet. Nu är på pricken all min energi slut för idag. Jag ska precis försöka flytta mig mot sängen nu för att vila denna kropp och sova tidigt, klockan är faktiskt åtta nu! Haha! Men det är den bra sortens trötthet. En trötthet som kommer av att jag har gjort något och som har givit massor av positiv energi.

Jag har haft en nära vän här idag med hennes snart 10 månader gamla son och fy vad bra det är för själen! Jag mår bra av att få krypa runt på golvet, fåna mig och åla ikapp med bebis. Utforska livet från hans perspektiv och hitta på nya hyss och upptåg. Förundras över hur himla snabbt han lär sig nya saker mellan varje gång vi ses, trots att det ändå inte brukar dröja så lång tid mellan gångerna. Vi har roat oss med att leka tittut, slita fram precis alla glasunderlägg på golvet och jag har passat på att stjäla lite bebiskramar de sekunder han sitter stilla.

Trevligt och mysigt att få prata ikapp lite om livet med hans mamma också. Skönt med vänner som det inte behöver vara så uppstyrt med när man ses. Äta matlådelunch tillsammans och sen fika. Bara umgås helt enkelt. Det behöver inte vara mer avancerat än så. Oftast blir det ju faktiskt trevligast då tycker jag.

Om jag kommer ta mig ur sängen imorgon är ett senare problem. Haha! Tills vidare fortsätter jag att njuta av att ha lite fler hjärnceller på min sida. Fokusera på det som faktiskt går åt rätt håll och vara glad över alla småsaker!

Nattinatt! 

En välbehövd vilohelg och en extra dag på soffan

Det blev en lugn helg. Kroppen informerade tydligt att den behövde vila så det var bara att försöka lyssna. Men samtidigt har det blivit svårare att vila den sista veckan. Huvudet har varit mycket piggare och velat göra desto mer saker vilket gör att jag nog blivit lite övermodig. Svår balansgång och det gäller nog ordentligt att jag håller tillbaka lite så jag inte överanstränger mig för mycket när huvudet vill men kroppen inte hänger med.

I lördags samlade jag ihop krafterna och rörde ihop större delen av det som fanns kvar i min kyl och frys. Resultatet blev en stoooor gryta med soppa. Det blev några matlådor att stoppa i frysen också, himla smidigt! Sen hängde jag i soffan och läste igen. Det har blivit min nya grej just nu tror jag.

Igår promenerade jag hem till föräldrarna på eftermiddagen för söndagsmiddag. Inte så tokigt att bli bortbjuden på söndagsstek. Trevligt att hälsa på mamma och pappa igen och skönt med en promenad även om det tog mer än väntat på krafterna.

Annars har helgen blivit väldigt lugn. Men jag har faktiskt spelat lite fiol igen både i lördags och igår! Det både gick och kändes över förväntan ändå. Det finns kanske hopp om att komma igång med speladet igen mer ordentligt nu om jag tar det i små steg.

Idag var planen att jag skulle träffa Sara. Vi skulle åka till Gränby för att äta lunch och långsamt strosa runt lite i affärer och jag hade sett fram emot det i säkert en vecka. Komma ut och göra något annat och få göra något vanligt och vardagligt. Jo, det gick ju inte riktigt enligt planerna om vi säger så. Mitt på förmiddagen, lagom när jag egentligen skulle börja göra mig klar i lugn och ro, fick jag panikkramper av endometriosen. Så det blev soffläge med stora artilleriet värktabletter och peta i mig extra kortison istället.
Tjohoo liksom…

Det var väl kroppens sätt att säga åt mig att lugna ner mig lite kanske. För jag har ärligt talat funderat lite över hur jag ska orka med den här veckan också med allt jag har inbokat. Bokade om morgondagens rehabsjuksköterskebesök och hoppas på att jag ska orka och klara av att jobba. Annars har jag legat på soffan i fosterställning större delen av dagen. Smuttat i mig buljong, varit snurrig av både värk och mediciner och läst serietidning på iPaden. Blev för några veckor sedan påmind om mangatidningen W.I.T.C.H som jag läste när jag var tonåring och hittade till min glädje att den finns på nätet att läsa på engelska. Nostalgi på hög nivå!

Framåt sena eftermiddagen lyckades jag ta mig upp och koka lite sötpotatis, morötter och körde lite torsk i ugnen som pappa kom förbi med. Skåpen var tomma och med superarg mage var jag inte så sugen på varken resterna av soppa eller matlådan som jag fick med mig från mamma. Tråkig och snäll mat passade mig bättre. Nu ska jag bara dricka upp mitt te, läsa ikapp lite bloggar och sen flytta mig till sängen istället. En tidig kväll är nog precis vad denna kropp behöver ikväll. Nya tag inför imorgon helt enkelt!

Snäll middag och bok - Amoll.net

Har ni haft en bättre måndag? Vad har ni gjort? 

Ett lite mer självständigt liv

Den här veckan har jag tagit mig till och från jobbet på egen hand. Det kanske låter som en liten och fånig sak att vara glad och stolt över men för mig är det en stor sak. En stor del på vägen mot ett bättre och mer självständigt liv igen. Färdtjänst och arbetsresor har givit mig en så otroligt mycket större frihetskänsla än förut. Jag uppskattar såklart verkligen all hjälp jag får från pappa med skjuts och hämtning men det känns skönt att inte längre vara beroende av honom. Både för min självständighets skull och för hans del också, att han inte ska behöva vara min privata taxi mer än nödvändigt.

Bara den där känslan av att jag kan planera in saker utan att behöva kolla med pappa om han skulle kunna skjutsa mig känns så himla skönt! Att kunna ta mig till och från jobbet själv. Livet går sakta åt rätt håll hörrni! Det gäller att hitta nya fungerande sätt och att prioritera och disponera energin på ett smart och bra sätt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är helt slut efter den här veckan men det är jag å andra sidan inte så förvånad över. Tandläkaren i måndags (ångest!), jobb i tisdags som blev ett par timmar längre än vanligt, lite oplanerad vända till sjukhuset i onsdags för att lämna in ett prov och hämta mediciner på apoteket, oväntat låååång jobbdag i torsdags (6 timmar och fiolen fick dessutom följa med!!) och avslutningsvis både läkarbesök för mer botox i axeln och sjukgymnast på smärtrehab igår.

Fiolen med på jobbet - Amoll.net

Ett par vakna hjärnceller till

Hej och hå! Det är många saker för min fortfarande väldigt trötta kropp. Men en sak är så himla stor skillnad, framförallt nu mot slutet av veckan: jag har hjärnan med mig lite mer! Det är som att ett par hjärnceller till har vaknat och det är så himla skönt! De fysiska krämporna och tröttheten kan jag lättare hantera när jag är lite klarare i huvudet. Jag kände att jag kunde hänga med mycket bättre på jobbet i torsdags och var mer delaktig i planeringen och mötet vi hade efteråt. Det kändes som att jag faktiskt kunde bidra med något igen! Efter många månader av att knappt orka prata om vädret med mamma så känns det helt fantastiskt!
Jag misstänker starkt att det är den där förbaskade blodtrycksmedicinen som är en stor bov i dramat. Hoppas att blodtrycket fortsätter att hålla sig så kanske jag vågar trappa ner den ytterligare!

Fredagkväll med bok och mat på soffan - Amoll.netJag har dessutom börjat hitta tillbaka mer till böcker och att läsa igen. De sista kvällarna har jag till stor del struntat i skärmar, tv och netflix och krupit ihop i soffan med en bok och musik istället. En riktig bok på papper! Jag mjukstartar med ungdomstriologin Rum 213 som jag haffade åt mig i julklappsspelet med släkten. Perfekt för min trötta hjärna och de är förvånansvärt fängslande faktiskt! Jag som är så lättskrämd av mig tycker faktiskt att de är lite läskiga med spöken och sånt. Haha! Men snart är jag klar med andra boken så nu börjar jag fundera på vad jag ska läsa när de här är klara.

Har ni några tips på lättlästa, trevliga böcker? 

Ta ut glädjen i förväg

Det kanske är dumt att ropa hej alltför tidigt men å andra sidan ska man ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott. Det påminde en klok vän mig om igår. Att man får så mycket mer då.

Efter ett par riktiga skitveckor känns det faktiskt som att det vänt lite nu de sista dagarna. Kroppen lever fortfarande sitt eget liv på alla håll och kanter men huvudet och själen känns lite lättare och det gör så otroligt stor skillnad! Jag har fått lite fler hjärnceller, lite mer motivation till att göra saker och lite mer hopp om framtiden. Att det är strålande solsken och fågelkvitter ute gör ju sitt till också. Det var ett himla liv på fåglarna nere i trädgården här på förmiddagen när jag hade öppet en stund. Nu kan väl ändå våren komma hit på riktigt? De isande vindarna när jag var ute på eftermiddagen var inte lika trevliga som solen. Haha!

Solsken och fågelkvitter - Amoll.net

Ju mindre rävgift desto bättre

Jag tror (eller kanske mest hoppas) att en starkt bidragande sak till förändringen är att jag för en vecka sedan fick sänka blodtrycksmedicinen jag ätit sedan i somras. Sedan igår har jag börjat flytta fram den också så jag ska ta den på kvällen istället för att förhoppningsvis inte känna av biverkningarna lika mycket under dagen. Hittills har inte den där överväldigande och okontrollerbara tröttheten sköljt över mig än. *peppar peppar* Det är mer “bara” den vanliga tröttheten tror jag, som ju ändå är mer än tillräckligt på egen hand utan att bli påhejad av otäcka mediciner. Tänk om jag ändå kunde sluta helt med den där medicinen snart…

För blodtrycksmediciner är ett riktigt rävgift! Usch vad dålig jag blev av den ena sorten som jag slutade med redan i höstas. Jag misstänker liknande biverkningar fast lindrigare även av den här medicinen. När nu blodtrycket är bra vid vila (när jag står upp och/eller rör på mig så lever det sitt eget liv oavsett mediciner) så känns det otroligt onödigt att stoppa i sig mer mediciner än absolut nödvändigt.

Efter-tandläkaren-punktering - Amoll.net

Efter-tandläkaren-punktering

Nu på eftermiddagen har jag återhämtat mig (mest psykiskt) efter månadens pers: undersökning hos tandläkaren. Punkteringen och tröttheten efter ett sånt besök är inte att leka med. De kan göra både det ena och andra och tredje med mig på sjukhuset utan att jag egentligen klagar något särskilt men tandläkaren har jag ångest för i flera veckor. Försöker alltid övertala mamma om hur svårt, dödligt sjuk jag råkar vara i någon okänd allvarlig sjukdom just precis de timmarna jag har tandläkartid men hon köper det aldrig. Haha! Jag har dessutom världens gulligaste och snällaste tandläkare så det är inte ens det som är problemet. Jag har helt enkelt aldrig gillat att gå till tandläkaren. Det är det där när de ska gräva i munnen på en….!

Domen från dagens besök: ett hål som behöver lagas och, som jag misstänkt, en tand som jag bitit sönder litegrann. Passande nog samma tand så det går att fixa i samma vända.
Men med tanke på alla mediciner och att jag måste äta så ofta pga kortisonet så är jag ändå nöjd över att jag inte hade fler hål.

Ett heltidsjobb att vara sjuk

Det går inte att komma ifrån, det är verkligen ett heltidsjobb att vara sjuk. Och så undrar både läkare och försäkringskassan varför man inte orkar och är trött hela tiden. Ja, det är ju inte så konstigt när exakt all den lilla energi jag har hela tiden går åt till diverse sjukvårdsgrejer. Den här veckan har jag haft sex olika saker under veckans fem arbetsdagar. Veckorna innan har jag nog också snittat på 2-3 besök i veckan. Plus diverse samtal och liknande som behöver göras med telefontider att passa.

Den ständiga rörigheten inom sjukvården

I måndags var det dags för uppföljning på endokrin. Inte en dag försent med tanke på att det är de som borde ha det största ansvaret i hela den här soppan. Problemet är att de inte har varken tider att ge, kompetensen att klara av mitt komplicerade krångel eller insikten att faktiskt lösa det på något annat sätt. Som vanligt får jag komma med de flesta förslagen och han kommer mest med ursäkter och bortförklaringar. Jag vet egentligen inte riktigt vad resultatet blev efteråt men förhoppningsvis blir det i alla fall röntgen av binjurarna och en remiss skickad till Karolinska i Stockholm istället. Plus en del extra prover tagna. Dessutom ska jag bli kompis med den här prylen ↓ för att förhoppningsvis med hjälp av blodsockret bli lite klokare på hur kroppen och kortisolet beter sig.

Blodsockermätare - Amoll.net

Annars har det blivit ytterligare några vändor hos husläkaren för att traggla med diverse saker de sista veckorna. Mer ineffektiv, förvirrad och märklig läkare får man nog leta länge efter. Bland annat påstår hon sig inte ha en enda minut utöver den tid jag som patient är där för att kunna ordna med saker och hon dikterar alltid in remisser under tiden jag sitter och väntar. Under alla mina väldigt många sjukvårdsbesök under åren har jag aldrig varit med om det förut. Så mitt tålamod och hennes chanser att sätta få sig in i saker börjar minst sagt ta slut nu. Det här fungerar inte längre.

Lite för övermodiga förhoppningar och lite för lite kortisol

I torsdags var det dags för den sista uppföljningen på smärtrehab. Det är en av få saker inom sjukvården de sista åren som jag i stort sett enbart har positiva saker att säga om. Så himla bra människor, både personalen och de andra deltagarna. Men tröttheten tidigt på morgonen var inte att leka med. Och kroppen ville inte vara med längre än fram till fikapausen. Då rasade livet och kortisolet och de andra fick se hur det i praktiken blir, det jag mest bara har pratat om tidigare. Så istället för att jobba efter lunch (ja, det var lite övermodigt att tro att det skulle gå denna kaosvecka) fick jag parkera mig på föräldrarnas soffa under en filt. När kortisolet fortsatte att leva sitt eget liv kom jag efter ett tag på att kolla tempen. Jodå, feber. Det förklarade ju en hel del av det svajande livet och behovet av mer kortison.

Efter fredagens husläkarbesök bestämde jag mig för att vara kvar ett par dagar hos föräldrarna för att kurera mig. Få lite sällskap och bli vaktad så jag inte skulle vara alltför mycket Alfons Åberg och “ska bara….!” femton saker till innan jag har vett att kanske vila en stund. Tur var väl det, för efter eftermiddagens sjukhusbesök kroknade jag helt efter att ha sovit en timme Mamma fick kämpa med att peta i mig kortison och försöka få liv i mig igen. Annars hade jag nog blivit liggandes i flera timmar innan jag ens hade kommit på tanken att ta min vanliga kl-16-dos. Hurra för icke-fungerande hjärnceller när de behövs som allra mest!

Det blev en fin helg ändå

Efter en väldigt tidig fredagkväll var jag ändå lite piggare igår, även om febern och någon förkylning ligger och spökar en del fortfarande. Dessutom tyckte min kropp att det var en bra idé att köra en vända till med mensvärk och blödningar efter bara två-tre dagars uppehåll. Fast det blir jag knappt ens förvånad över längre. Det blev ändå en promenad med mamma och sen lyckades jag slänga ihop några improviserade AIP-dadelbollar. Räkor, alkoholfritt bubbel (som jag blir minst lika salongsberusad av som av vanligt bubbel!), god mat och melodifestivalen var kvällens planer. Och dadelbollarna såklart, som faktiskt blev riktigt goda!

För en gångs skull tyckte jag dessutom att rätt låt vann i melodifestivalen. Det hör ju verkligen inte till vanligheten. Både att jag faktiskt sätter mig in i och tittar på melodifestivalen (inklusive alla deltävlingar!) och att min favorit vinner. Okej, jag tycker kanske att Arvingarna egentligen platsar bättre i just det här sammanhanget om jag ska vara lite gammalmodig och traditionsenlig av mig. Men jag hade inte väntat mig att de skulle vinna.

Nu har jag söndagslandat hemma på min egen soffa igen efter en promenad hem i sällskap av pappa i solskenet. Det var sol men otroligt kyliga vindar att vara ute i. Den där våren känns fortfarande ganska avlägsen på många sätt. Men lite hopp fick jag ändå av att det både fanns snödroppar och krokus längs vägen.

Dagens plus och minus

Dagens plus: Jag fick veta att jag blivit beviljad färdtjänst för ett år! Så himla skönt att få det beslutet! Det kommer förhoppningsvis göra att jag kan få lite mer frihet och självständighet igen. Slippa vara beroende av att få skjuts eller sällskap så fort jag ska någonstans. Det var verkligen en bra nyhet efter en kaosvecka och lagom till helgen.
Nu hoppas jag bara på att få igenom att jag kan få arbetsresor också för de tillfällen jag ska jobba men jag behöver skicka in arbetsgivarintyg för det. Skrivet av mig själv, för mig själv, då jag är egen företagare. Haha!

Dagens plus - Amoll.net

Dagens minus: Att mensvärken/endovärken och blödningarna som varit minst sagt påfrestande sedan i söndags fortfarande sitter i. Trots smärtstillande. Veckans snärjigheter och kaos har kommit ikapp mig i form av brutal trötthet så kvällens preliminära planer om att gå ut och äta med ett gäng tjejer fick bytas mot att hänga i soffan. Men när energinivån för dagen varit på nivån nästan-somna-på-toaletten så får man tänka om helt enkelt.

Dagens minus - Amoll.net

Jag har ändå tagit mig ut en promenad, kört ett par maskiner tvätt och lagat en kycklingsoppa till middag. Och skrivit mer på överklagan till kommunen som jag behöver posta snart. Så lite vettigt har ändå blivit gjort denna dag.

Nu ska jag dricka upp mitt te, titta lite mer på Outlander och sen sova. En otroligt lugn fredag helt enkelt.

Nytt och fräscht och några kaosdagar

I lördags morse vaknade jag och kände att nu, nu var det dags. Jag har alltför länge ignorerat och skjutit upp problemet att min dator krånglat mer och mer. Knappt vågat stänga av eller flytta den av rädsla att den inte ska starta ordentligt igen då den flera gånger har vägrat att starta på rätt sätt. Dessutom har den betett sig mer och mer märkligt även när den varit igång.

Sagt och gjort så gjorde jag några sista backuper, tog några djupa andetag och gjorde det. Rensade hela hårddisken och installerade om Mac OS så jag fick senaste versionen. Hela ominstallationen gick oväntat smidigt och bra och hittills *peppar peppar* har den betett sig felfritt.
Så himla skönt med en fräsch och pigg dator igen! Nu återstår “bara” att installera alla program igen och flytta tillbaka alla filer. Jag tänkte försöka få allt lite mer strukturerat och välorganiserat än den röra jag haft förut. Men det får bli lite i taget.

Efter allt datorfixande var hjärncellerna ganska trötta och slutkörda. Föräldrarna kom förbi och fikade på eftermiddagen med fruktsallad och sen promenerade vi hem till dem. Lördagsplanerna var middag och melodifestivalen. Det slank till och med ner några droppar vin! Det hör inte till vanligheten numera. Dessutom var det för en gångs skull flera låtar med i melodifestivalen som var helt okej.

Lördagsmiddag och vin - Amoll.net

På söndagen blev det en långsam frukost och sen hjälpte mamma mig att fräscha till håret. Jag hade fått med mig resterna av hårfärgen från när jag färgade det hos frissan i höstas för att kunna bättra på det efter ett tag. Nu var det mer än dags tid för det kände jag! Jag är ändå imponerad över att färgen hållit såpass bra som den gjort.

Så skönt att ha fått tillbaka lite mer av det rosa igen i håret! Det går inte att komma ifrån, jag blir lite lyckligare av färgglatt hår. Efteråt var jag galet trött så jag kom inte ihåg att visa resultatet förrän det både var dåligt ljus och jag var paniktrött. Men det är sånt som händer. Vad långt håret börjar bli nu igen förresten!

Nu har det varit några rätt stökiga och kaos:iga sista dagar. Ibland kör livet ihop sig helt enkelt. Varför ska det alltid bli så att allt kommer på samma gång?

I måndags hade jag tid hos husläkaren IGEN. Det känns som att jag bokstavligt talat har bott där sista tiden. Hon är minst sagt svårjobbad och det har tagit henne två besök bara för att förlänga sjukskrivningen. Som jag sedan behövde komma tillbaka i måndags för att hon behövde komplettera. Jag förstår framförallt inte hur det kan vara så att hon inte har någon tid alls förutom tiden med patienten för att kunna göra andra saker. Till exempel skriva intyg, kontakta försäkringskassan och liknande saker. Det verkar helt galet! Dessutom verkade det som att sjukskrivningen kanske inte ens behövde kompletteras ändå. Otroligt snurrigt allting. Men blodtryck, puls och några förberedande blodprover kollades för att jag ska bli skickad till en hjärtläkare för att utreda mitt knasiga blodtryck och puls som lever sitt eget liv. Alltid något att det äntligen blir lite mer taget på allvar.

Men läkarbesöket tog slut på prick allt kortison så mot slutet hade jag börjat rasa rejält. När mamma och jag lämnade rummet var det bara att direkt peta i mig mer medicin innan vi rörde oss hemåt. Strax innan det var dags för läkarbesöket hade jag dessutom insett att momsdeklarationen för företaget skulle vara inlämnad senast den 26 februari. Panik! Jag har fortfarande inte lärt mig allting och håller på att ta över företaget efter pappa så det blev minst sagt snärjigt.

Både måndag och tisdag har därför ägnats åt att tillsammans med mamma rodda en massa med bokföring, kvitton, fakturor och jag-vet-inte-vad. Dessutom skulle jag jobba några timmar igår igen. Såklart åkte kortisonet berg-och-dalbana till följd av allt så för att inte krascha helt fick jag peta i mig ganska mycket extra före jobbet.
Som pricken över i:et har jag sedan i söndags haft blödningar och mycket mer ont av endometriosen också. Tjohoo, varför sprida ut saker när man kan bunta ihop allting på samma gång??

Så livet har varit minst sagt lite rörigt de sista dagarna. Vi blev i alla fall klara och fick momsdeklarationen inlämnad före middagen igår. Så himla skönt! Sen var det stört omöjligt att få min knasiga kropp att varva ner och sova trots att jag var helt slut. Så efter en natt av dålig sömn har det blivit en lugn dag idag. “Bara” datorjobb och försöka fixa med en del saker jag behöver få färdigt. Skriva på en överklagan om ett kommunbeslut bland annat.

Nu ska jag flytta mig till sängen och hoppas på ett bättre slut på veckan som kompensation till den stökiga början.

Tillfälligt trötthetsbakslag och perspektiv på livet

Jag fortsätter med två steg fram och ett tillbaka tror jag. Även om det känns som motsatsen, ett steg fram och två tillbaka. Men det är ändå skillnad mot i höstas då det faktiskt VAR ett steg fram och två tillbaka. Viktigt att komma ihåg det!

Vårväder - Amoll.net

Den här sista veckan har varit tung. Tröttheten har varit extrem, både fysiskt och mentalt. Det tar såklart på tålamodet och humöret också. Ja, allting hänger ju ihop och påverkar varann som en (o)härlig röra. Diverse läkarbesök och andra sjukvårdstider som avlöst varandra har inte gjort saken bättre heller. Roligare saker går det onekligen att lägga den lilla energi jag har på.

Men jag försöker att ta vara på de små bra sakerna som dyker upp här och där. Trots att hjärnan går på högvarv och spelar spratt med mig. I onsdags gjorde jag en kopp te och satte mig i solen på balkongen en stund. Då kändes det faktiskt lite som att det fanns hopp om vår! Så himla skönt! Dagen efter vaknade jag till minusgrader och ett tunt lager snö och imorse var det -10 igen när jag gick upp. Men jag hörde att det ska bli +10 på söndag. Galna temperaturväxlingar vilket känns i kroppen.

Te, solsken och Bamseplåster - Amoll.net

Sol och ett Bamseplåster är ändå bra medicin för själen. Allting blir bättre med ett Bamseplåster, så är det bara! (Plåstret behövdes pga att jag lyckades skära mig på en medicinförpackning. Som jag tar varje dag. Smidigt, väldigt smidigt…)

Även om det känns som ett bakslag just nu med denna extrema trötthet (vi pratar alltså om att jag knappt lyckas hålla mig vaken trots att jag försöker göra saker och att jag glömmer vad jag håller på med) försöker jag ha lite perspektiv på livet. Att jag nu ändå kan göra betydligt mer än för bara ett par månader sedan. Jag bor själv igen. Det tar inte lika lång tid att få på mig skorna när jag ska gå ut. Jag tar mig ut på min promenad trots dålig dag. Herregud, vissa dagar har jag fixat två olika sjukhusbesök samma dag trots en usel dag. Det är skillnad mot när jag i höstas behövde tre dagars vila efter ett besök.

Tekopp - Amoll.net

En del kan också hänga ihop med att jag för drygt en månad sedan bytte kortisonet till en annan sort. Först tyckte jag att det funkade mycket bättre. Kunde ta hälften så ofta och jag var mycket stabilare i hur jag mådde. Men nu har jag precis bytt tillbaka till det gamla igen för att se om jag mår bättre av det. Tyvärr tar det alltid någon dag eller två innan kroppen hänger med ordentligt på ändringar så även om det blir bättre så svajar det lite på vägen dit. Hoppas att det kan vara orsaken till lite av tröttheten och grötigheten i huvudet. Förvirringen och hjärntröttheten av svajande kortisolnivåer är inte att leka med…

Nu ska jag flytta denna trötta, rastlösa och stirriga kropp till sängen istället. Försöka slappna av med en kopp te och titta lite mer på Outlander. Jag har precis börjat på fjärde säsongen nu efter att ha plöjt igenom de tre första igen. Lagom fredagkväll för mig.

Två steg fram och ett tillbaka är ändå ett steg fram. Viktigt att komma ihåg!

Stäng meny