Ta ut glädjen i förväg

Det kanske är dumt att ropa hej alltför tidigt men å andra sidan ska man ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott. Det påminde en klok vän mig om igår. Att man får så mycket mer då.

Efter ett par riktiga skitveckor känns det faktiskt som att det vänt lite nu de sista dagarna. Kroppen lever fortfarande sitt eget liv på alla håll och kanter men huvudet och själen känns lite lättare och det gör så otroligt stor skillnad! Jag har fått lite fler hjärnceller, lite mer motivation till att göra saker och lite mer hopp om framtiden. Att det är strålande solsken och fågelkvitter ute gör ju sitt till också. Det var ett himla liv på fåglarna nere i trädgården här på förmiddagen när jag hade öppet en stund. Nu kan väl ändå våren komma hit på riktigt? De isande vindarna när jag var ute på eftermiddagen var inte lika trevliga som solen. Haha!

Solsken och fågelkvitter - Amoll.net

Ju mindre rävgift desto bättre

Jag tror (eller kanske mest hoppas) att en starkt bidragande sak till förändringen är att jag för en vecka sedan fick sänka blodtrycksmedicinen jag ätit sedan i somras. Sedan igår har jag börjat flytta fram den också så jag ska ta den på kvällen istället för att förhoppningsvis inte känna av biverkningarna lika mycket under dagen. Hittills har inte den där överväldigande och okontrollerbara tröttheten sköljt över mig än. *peppar peppar* Det är mer “bara” den vanliga tröttheten tror jag, som ju ändå är mer än tillräckligt på egen hand utan att bli påhejad av otäcka mediciner. Tänk om jag ändå kunde sluta helt med den där medicinen snart…

För blodtrycksmediciner är ett riktigt rävgift! Usch vad dålig jag blev av den ena sorten som jag slutade med redan i höstas. Jag misstänker liknande biverkningar fast lindrigare även av den här medicinen. När nu blodtrycket är bra vid vila (när jag står upp och/eller rör på mig så lever det sitt eget liv oavsett mediciner) så känns det otroligt onödigt att stoppa i sig mer mediciner än absolut nödvändigt.

Efter-tandläkaren-punktering - Amoll.net

Efter-tandläkaren-punktering

Nu på eftermiddagen har jag återhämtat mig (mest psykiskt) efter månadens pers: undersökning hos tandläkaren. Punkteringen och tröttheten efter ett sånt besök är inte att leka med. De kan göra både det ena och andra och tredje med mig på sjukhuset utan att jag egentligen klagar något särskilt men tandläkaren har jag ångest för i flera veckor. Försöker alltid övertala mamma om hur svårt, dödligt sjuk jag råkar vara i någon okänd allvarlig sjukdom just precis de timmarna jag har tandläkartid men hon köper det aldrig. Haha! Jag har dessutom världens gulligaste och snällaste tandläkare så det är inte ens det som är problemet. Jag har helt enkelt aldrig gillat att gå till tandläkaren. Det är det där när de ska gräva i munnen på en….!

Domen från dagens besök: ett hål som behöver lagas och, som jag misstänkt, en tand som jag bitit sönder litegrann. Passande nog samma tand så det går att fixa i samma vända.
Men med tanke på alla mediciner och att jag måste äta så ofta pga kortisonet så är jag ändå nöjd över att jag inte hade fler hål.

Tillfälligt trötthetsbakslag och perspektiv på livet

Jag fortsätter med två steg fram och ett tillbaka tror jag. Även om det känns som motsatsen, ett steg fram och två tillbaka. Men det är ändå skillnad mot i höstas då det faktiskt VAR ett steg fram och två tillbaka. Viktigt att komma ihåg det!

Vårväder - Amoll.net

Den här sista veckan har varit tung. Tröttheten har varit extrem, både fysiskt och mentalt. Det tar såklart på tålamodet och humöret också. Ja, allting hänger ju ihop och påverkar varann som en (o)härlig röra. Diverse läkarbesök och andra sjukvårdstider som avlöst varandra har inte gjort saken bättre heller. Roligare saker går det onekligen att lägga den lilla energi jag har på.

Men jag försöker att ta vara på de små bra sakerna som dyker upp här och där. Trots att hjärnan går på högvarv och spelar spratt med mig. I onsdags gjorde jag en kopp te och satte mig i solen på balkongen en stund. Då kändes det faktiskt lite som att det fanns hopp om vår! Så himla skönt! Dagen efter vaknade jag till minusgrader och ett tunt lager snö och imorse var det -10 igen när jag gick upp. Men jag hörde att det ska bli +10 på söndag. Galna temperaturväxlingar vilket känns i kroppen.

Te, solsken och Bamseplåster - Amoll.net

Sol och ett Bamseplåster är ändå bra medicin för själen. Allting blir bättre med ett Bamseplåster, så är det bara! (Plåstret behövdes pga att jag lyckades skära mig på en medicinförpackning. Som jag tar varje dag. Smidigt, väldigt smidigt…)

Även om det känns som ett bakslag just nu med denna extrema trötthet (vi pratar alltså om att jag knappt lyckas hålla mig vaken trots att jag försöker göra saker och att jag glömmer vad jag håller på med) försöker jag ha lite perspektiv på livet. Att jag nu ändå kan göra betydligt mer än för bara ett par månader sedan. Jag bor själv igen. Det tar inte lika lång tid att få på mig skorna när jag ska gå ut. Jag tar mig ut på min promenad trots dålig dag. Herregud, vissa dagar har jag fixat två olika sjukhusbesök samma dag trots en usel dag. Det är skillnad mot när jag i höstas behövde tre dagars vila efter ett besök.

Tekopp - Amoll.net

En del kan också hänga ihop med att jag för drygt en månad sedan bytte kortisonet till en annan sort. Först tyckte jag att det funkade mycket bättre. Kunde ta hälften så ofta och jag var mycket stabilare i hur jag mådde. Men nu har jag precis bytt tillbaka till det gamla igen för att se om jag mår bättre av det. Tyvärr tar det alltid någon dag eller två innan kroppen hänger med ordentligt på ändringar så även om det blir bättre så svajar det lite på vägen dit. Hoppas att det kan vara orsaken till lite av tröttheten och grötigheten i huvudet. Förvirringen och hjärntröttheten av svajande kortisolnivåer är inte att leka med…

Nu ska jag flytta denna trötta, rastlösa och stirriga kropp till sängen istället. Försöka slappna av med en kopp te och titta lite mer på Outlander. Jag har precis börjat på fjärde säsongen nu efter att ha plöjt igenom de tre första igen. Lagom fredagkväll för mig.

Två steg fram och ett tillbaka är ändå ett steg fram. Viktigt att komma ihåg!

Vad jag drömmer om just nu

Det är en seg sjuka det här. Jag är fortfarande ganska utslagen med en himla hosta, ont i kroppen och så extremt trött. Lägg på en vända till med endometrioskrångel/blödningar/mens också trots att det bara var ett par veckor sedan sist som pricken över i:et. Det är ju rimligt… Det blir ju lite så, det som redan finns där innan och krånglar ser sin chans att krångla lite extra när annan sjukdom kommer in i bilden.

För att pigga upp lite tänkte jag att vi kunde kika på lite vad jag drömmer om just nu. En väldig blandning av både det ena och det andra. Musik, hälsa, prylar och livet. I väntan på lite vårvärme och sol sådär.

Viper elfiol

Att jag har snöat in mig lite på elfiol och att bli elgitarrist (på fiol!) när jag blir stor har nog varit svårt att undgå. Det här är nog vad jag googlar på absolut mest just nu och visar för folk. Varesig de vill se eller inte. Haha!
Drömmen om att ha den här fiolen alltså! Så himla häftig! Så himla dyr och så himla svår att få provspela. Överväger en sväng till Durham och Electric Violin Shop i sommar för att testa alla olika varianter.
Den affären, jag skulle nog svimma om jag kom dit!

Foto: Wood violins

Nintendo Classic Mini NES Edition

Trots den datanörd jag innerst inne fortfarande är så hade jag ingen tv-spelsbarndom. Jag har knappt spelat de där gamla klassiska 8-bitarsspelen man ska ha spelat under sin uppväxt. I alla fall när man hör till min generation som är kring 30 nu. Redan för ett år sedan när Nintendo kom med den här konsollen blev jag sugen på den men nu riktigt kliar det i fingrarna att få sätta mig och spela ikapp alla spel som jag inte spelade som barn. Super Mario, Zelda, Final Fantasy, Donkey Kong…

Foto: Maxgaming

Kortionpump

Det här är, och har länge varit, en av mina största drömmar. Kanske även en av de svårare att nå just nu med tanke på den svenska sjukvården och läkemedelsverket.
En pump för att få i mig mitt kortison på ett vettigt sätt istället för att ta tabletter sex gånger per dygn i olika stora doser. Sex gånger per dygn blir var fjärde timme. Helst i samband med att äta något för att skona magen. Det innebär att aldrig få sova mer än fyra timmar i sträck. Att äta skorpor och nyponsoppa kl 3 varje natt. Att alltid hålla koll på klockan för att inte krascha mellan doserna.
En pump skulle innebära att jag får i mig kortisonet ungefär som kroppen skulle producerat det på egen hand och utan att behöva passera magen på vägen. Inga höga toppar och låga dalar. En jämnare dygnskurva. Aldrig helt tom på kortison. Kunna sova utan att ställa minst fem larm på mobilen.
Den drömmen alltså…!

Foto: Medtronic

Sony RX100 V

Jag har sedan i höstas kikat på att skaffa en mindre kamera men inte kommit till skott än. Jag har velat fram och tillbaka mellan alla möjliga varianter och inte kunnat bestämma mig. Den ska vara liten och smidig. Ge bra bildkvalitet. Fota bra i dåliga ljusförhållanden. Ha en riktig sökare och inte bara displayen. Kunna filma i vettig kvalitet. Fota i RAW såklart. Ligga bra i handen. Och helst inte kosta typ 30 000 kr. Ja, ni hör ju. Inte det lättaste att hitta direkt.
Men jag har nog landat på att jag vill ha den här! En Sony RX100 V eller den lite äldre varianten IV. Vet inte riktigt om det är värt flera tusen extra för att få lite bättre autofokus på den senaste varianten. Eller så är det värt varenda krona för just en sån sak. Beslutsångesten!

Foto: Trusted reviews 

Min lägenhet

2018-03-03 - Min lägenhet, mitt hemMen det jag nog faktiskt drömmer mest om just nu är min lägenhet! Att flytta tillbaka dit och få bo in mig helt i mitt eget igen. Kunna få rå om mig själv och börja leva mitt eget liv igen efter all sjukdom som varit under det sista året och efter att ha bott både här och där. Nu är det en och en halv vecka kvar till flyttlasset går från Örebro! Det är helt galet vad fort tiden går!
Det kanske dröjer lite till innan jag faktiskt kommer i ordning och kan bo där, framförallt nu när en hel del av det jag hade tänkt fixa med de här veckorna inte blivit av pga influensan. Men bara känslan av att nycklarna sitter där på nyckelknippan gör så mycket!
Lite vemodigt känns det att lämna Örebro och lägenheten jag har där men samtidigt känns det som att jag behöver flytta. Behöver dra ett streck, ta nya tag och börja om lite. Få en nystart helt enkelt.

Vad drömmer ni om i väntan på våren?

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: