De sa ja!

Den här helgen har jag varit i Järvsö tillsammans med Annie och Oskar. Vi hade en hel helg inplanerad där för att finaste Fanny skulle gifta sig! Och fy vilken fin och bra helg det har varit! Så mycket påfyllning av positiv energi!

Jag spenderar nu all min tid till återhämtning och är bokstavligt talat så trött att jag kan knappt kan röra mig. Men det var såå värt det och i väntan på mer krafter igen så tittar vi på hur extremt fina de var i lördags! <3

Så himla kul och skönt att jag lyckades följa med. Det var precis på vippen att jag inte trodde att jag skulle komma iväg alls. Jag hade verkligen inte klarat av helgen utan mina fina vänner som stöttade, hjälpte och peppade! Vad hade jag gjort utan dem?

Hur många fel går det att göra kring en och samma sak?

Den där urinvägsinfektionen som jag svor över för någon vecka sedan som de redan hade klantat sig en hel massa kring på vårdcentralen… Jo, klantandet har fortsatt.

När de hade ett färdigt odlingssvar att utgå ifrån med en hel lista på antibiotika som bakterierna var känsliga för så räknade jag med att läkaren hade valt någon av dem. Något som faktiskt skulle ha effekt på bakterierna. Det är ju hela vitsen med att odla innan man sätter in behandling. Jag blev lite bättre under tiden jag åt tabletterna men det blev aldrig sådär ordentligt bra som det ganska snabbt ändå brukar bli vid urinvägsinfektion. Framförallt blev jag sämre igen efter bara någon dag då tabletterna var slut i onsdags. Först i fredags kom jag på att gå in och kolla själv så jag faktiskt fått en antibiotika som har effekt på rätt bakterier.
Nej, det hade jag såklart inte fått. Det förklar varför jag varken blev ordentligt bra och att det så snabbt kom tillbaka igen.

Jag fick mer ont och mer besvär redan i fredags men igår vaknade jag och var riktigt risig. Kroppen är så körd i botten nu av att ha varit dålig så länge med allting. Jag lyckades ändå få en tid på närakuten efter en hel del krångel och onödigt fläng fram och tillbaka men inte förrän en stund efter sju på kvällen. Jag var trött så jag var gråtfärdig redan innan jag skulle dit. Det där var energi jag definitivt inte egentligen hade att ta av just nu. Men vad ska man göra för att få rätt medicin för att kunna bli frisk?

Andra gången antibiotika - Amoll.net

Jag har tappat räkningen på hur många veckor jag varit dålig nu. Tre eller fyra. Fem? Minst två av dem är i alla fall extra och i onödan på grund av att vårdcentralen inte har kunnat sköta sitt jobb. Jag är trött och less. Men nu har jag förhoppningsvis fått RÄTT antibiotika så det kan börja gå åt rätt håll. Läkaren på närakuten mest skakade på huvudet. Kollade så det inte hade gått uppåt njurarna och skrev ut annan antibiotika som ska ha effekt på dessa bakterier. En extra lång kur fick jag när jag gått så länge med det. Hon var i alla fall trevlig och sympatisk vilket alltid är skönt och (tyvärr) ganska överraskande.

Idag vilar jag. Den vila jag hade behövt och var inställd på att få igår. Ligger mest på soffan och läser och försöker att inte göra något som kroppen blir upprörd över. Vilket är lättare sagt än gjort just nu.

Inte så pigg som jag önskar - Amoll.net

  • Inläggskategori:Hälsa
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Det där att alltid behöva göra läkarnas jobb…

Den här veckan har det känts som att någon har dragit en stor, tung och blöt trötthetsfilt över hela mig. Samtidigt som hjärnan har varit lite klarare och motivationen och viljan har funnits där på ett annat sätt så har kroppen varit så extremt trött och bråkig. Igår insåg jag vad som troligtvis är orsaken. Urinvägsinfektion. 

Ja, trots att de på flera håll för flera veckor sedan gjorde röriga försök till att utesluta någon infektion och landade i att det “bara är ett skov i endometriosen”. Jag såg igår att odlingen som husläkaren skickade iväg för snart två veckor sedan kom tillbaka för över en vecka sedan (!!) och visar på bakterier. Min husläkare är tydligen ledig och då får man gå utan svar på prover och må dåligt istället. Det är tyvärr inte första gången som provsvar drar ut på tiden så jag är inte förvånad. Snarare lite sur över att jag inte tänkt på att kolla det tidigare själv. Men jag levde ändå i tron att husläkaren skulle ha hört av sig om odlingen hade visade något. Det där att alltid behöva göra läkarnas jobb…

Framförallt de sista dagarna har jag blivit betydligt sämre i pinkeriet så jag blir inte förvånad. Det förklarar ju också att det inte riktigt stämmer in på hur mina “vanliga” endometriosskov beter sig utan det känns snarare mer som när jag tidigare haft urinvägsinfektion. Vilket jag sagt från början. Nu återstår bara att se om jag lyckas få någon behandling före helgen. Ringde vårdcentralen kl 7 imorse och har än så länge inte mer än fått prata med en sköterska som “ska återkomma om saken” under dagen. De borde ju rimligtvis ha någon läkare som är kompetent nog att kunna skriva ut antibiotika för urinvägsinfektion.

Idag är en sån dag då det är svårt att hålla fokus på det positiva. Alltid denna strid och kamp när det kommer till sjukvården. Dessutom en dag med både ett besök hos en ny kurator före lunch (jag är inte övertygad om henne…) och snart dags för ett sjukgymnastbesök på eftermiddagen. Då rasar lätt både motivation och ork när jag måste kriga en massa extra dessutom. Men jag försöker intala mig att det får vara okej med en sån dag emellanåt också. Det positiva är väl ändå att jag förhoppningsvis kommer må lite bättre bara jag får behandling för urinvägsinfektionen.

  • Inläggskategori:Hälsa
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Efter-bebis-tröttheten

Det finns helt klart bättre och sämre varianter av trötthet. Nu är på pricken all min energi slut för idag. Jag ska precis försöka flytta mig mot sängen nu för att vila denna kropp och sova tidigt, klockan är faktiskt åtta nu! Haha! Men det är den bra sortens trötthet. En trötthet som kommer av att jag har gjort något och som har givit massor av positiv energi.

Jag har haft en nära vän här idag med hennes snart 10 månader gamla son och fy vad bra det är för själen! Jag mår bra av att få krypa runt på golvet, fåna mig och åla ikapp med bebis. Utforska livet från hans perspektiv och hitta på nya hyss och upptåg. Förundras över hur himla snabbt han lär sig nya saker mellan varje gång vi ses, trots att det ändå inte brukar dröja så lång tid mellan gångerna. Vi har roat oss med att leka tittut, slita fram precis alla glasunderlägg på golvet och jag har passat på att stjäla lite bebiskramar de sekunder han sitter stilla.

Trevligt och mysigt att få prata ikapp lite om livet med hans mamma också. Skönt med vänner som det inte behöver vara så uppstyrt med när man ses. Äta matlådelunch tillsammans och sen fika. Bara umgås helt enkelt. Det behöver inte vara mer avancerat än så. Oftast blir det ju faktiskt trevligast då tycker jag.

Om jag kommer ta mig ur sängen imorgon är ett senare problem. Haha! Tills vidare fortsätter jag att njuta av att ha lite fler hjärnceller på min sida. Fokusera på det som faktiskt går åt rätt håll och vara glad över alla småsaker!

Nattinatt! 

Tillfälligt trötthetsbakslag och perspektiv på livet

Jag fortsätter med två steg fram och ett tillbaka tror jag. Även om det känns som motsatsen, ett steg fram och två tillbaka. Men det är ändå skillnad mot i höstas då det faktiskt VAR ett steg fram och två tillbaka. Viktigt att komma ihåg det!

Vårväder - Amoll.net

Den här sista veckan har varit tung. Tröttheten har varit extrem, både fysiskt och mentalt. Det tar såklart på tålamodet och humöret också. Ja, allting hänger ju ihop och påverkar varann som en (o)härlig röra. Diverse läkarbesök och andra sjukvårdstider som avlöst varandra har inte gjort saken bättre heller. Roligare saker går det onekligen att lägga den lilla energi jag har på.

Men jag försöker att ta vara på de små bra sakerna som dyker upp här och där. Trots att hjärnan går på högvarv och spelar spratt med mig. I onsdags gjorde jag en kopp te och satte mig i solen på balkongen en stund. Då kändes det faktiskt lite som att det fanns hopp om vår! Så himla skönt! Dagen efter vaknade jag till minusgrader och ett tunt lager snö och imorse var det -10 igen när jag gick upp. Men jag hörde att det ska bli +10 på söndag. Galna temperaturväxlingar vilket känns i kroppen.

Te, solsken och Bamseplåster - Amoll.net

Sol och ett Bamseplåster är ändå bra medicin för själen. Allting blir bättre med ett Bamseplåster, så är det bara! (Plåstret behövdes pga att jag lyckades skära mig på en medicinförpackning. Som jag tar varje dag. Smidigt, väldigt smidigt…)

Även om det känns som ett bakslag just nu med denna extrema trötthet (vi pratar alltså om att jag knappt lyckas hålla mig vaken trots att jag försöker göra saker och att jag glömmer vad jag håller på med) försöker jag ha lite perspektiv på livet. Att jag nu ändå kan göra betydligt mer än för bara ett par månader sedan. Jag bor själv igen. Det tar inte lika lång tid att få på mig skorna när jag ska gå ut. Jag tar mig ut på min promenad trots dålig dag. Herregud, vissa dagar har jag fixat två olika sjukhusbesök samma dag trots en usel dag. Det är skillnad mot när jag i höstas behövde tre dagars vila efter ett besök.

Tekopp - Amoll.net

En del kan också hänga ihop med att jag för drygt en månad sedan bytte kortisonet till en annan sort. Först tyckte jag att det funkade mycket bättre. Kunde ta hälften så ofta och jag var mycket stabilare i hur jag mådde. Men nu har jag precis bytt tillbaka till det gamla igen för att se om jag mår bättre av det. Tyvärr tar det alltid någon dag eller två innan kroppen hänger med ordentligt på ändringar så även om det blir bättre så svajar det lite på vägen dit. Hoppas att det kan vara orsaken till lite av tröttheten och grötigheten i huvudet. Förvirringen och hjärntröttheten av svajande kortisolnivåer är inte att leka med…

Nu ska jag flytta denna trötta, rastlösa och stirriga kropp till sängen istället. Försöka slappna av med en kopp te och titta lite mer på Outlander. Jag har precis börjat på fjärde säsongen nu efter att ha plöjt igenom de tre första igen. Lagom fredagkväll för mig.

Två steg fram och ett tillbaka är ändå ett steg fram. Viktigt att komma ihåg!

  • Inläggskategori:Vardagligt
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Hur många skedar har du idag?

“Hur många energienheter (skedar) har du idag? Om 0 är “kan inte resa sig ur sängen” och 50 är “springa maraton är inget problem”.” 

Frågan från en bra vän fick mig att tänka till lite extra igår och jag fick mig en tankeställare. Framförallt när det ärliga svaret blev kring 10-15 stycken efter att ha tagit en dusch (med bortprioriterad hårtvätt) och klätt på mig.

Jag brukar bara se på det som att jag är lite trött och sliten och behöver rycka upp mig. Men sanningen är att när jag säger att jag är trött så är det inte lite trött. Det handlar inte om att jag sovit en timme för lite  just den natten eller att jag varit på fest kvällen innan. Det är en djupare form av trötthet som gör ont hela vägen in i skelettet. En trötthet som gör att hjärnan blir alldeles luddig och tom.

Använda skedarna till att vila

Efter lite kloka och kärleksfullt hårda ord från tidigare nämnda vän bäddade jag ner mig i sängen efter lunch. Med Harry Potter på ljudbok och bara låta kroppen och det dunkande huvudet vila i mörkret var precis vad jag behövde. Plus lite extra kortison. Vad det nu är som gör att kroppen behöver extra just nu. Stress, överansträngning, PMS och resterna av förkylningen/bihåleinflammationen troligtvis.
Skedarna igår fick helt enkelt gå åt till att vila och samla nya.

Jag är så otroligt dålig på att vila. Att faktiskt vila på ett konstruktivt sätt. Det är något jag ska försöka bli bättre på det här året. Vila innebär inte att svara på femton mail, öva två timmar och förbereda lektioner. Vila innebär att både kroppen och huvudet inte ska behöva göra något ansträngande. Spara på skedar istället för att förbruka dem.

Varför ska det vara så svårt att applicera på mig själv när jag är bra på att uppmuntra andra till det?

Spara på skedarna