Veckans Guldskedar – vecka 30

(Det här är ju egentligen förra veckans guldskedar som skulle kommit upp i söndags. Men då var jag fortfarande ute på vift och sen har jag helt enkelt inte haft orken att lägga upp det förrän nu. Så här kommer det istället, bättre sent än aldrig! Tjohoo!)

  • En trevlig och bra utflykt till stan med mamma i måndags. Trots svajande mående och väder (de hängde nog ihop) så blev det en bra och fin utflykt utan stress. Promenaden hem slutade däremot i spöregn så vi fick oss ett gott skratt.
  • Julia & Elias kom och hälsade på i tisdags. Det är så himla fint och mysigt att träffa dem ofta och såhär kravlöst. Bara träffas och umgås. Det blir ju mest på Elias villkor och det passar mig så bra just nu.
  • Det var så fint att träffa Annie och Oskar igen! De kom i torsdags och trots att min kropp levde helt sitt eget liv i värmen var det så kul att träffa dem! Fint med vänner som finns där och hjälper på ett bra sätt utan att man känner sig till besvär.
  • Med Annie och Oskars hjälp lyckades jag komma i ordning och kunna åka med till Järvsö! Det var verkligen inte självklart att det skulle gå så bara att komma iväg var en stor vinst i sig!
  • Det blev en rolig roadtrip upp till Järvsö med några avstickare längs vägen. (Det borde helt klart stå avstånd på skyltningen för mackar och badplatser längs med motorvägen!) Lunch i en skog bredvid en mack och en väldigt nostalgisk paus vid vår gamla folkhögskola Bollnäs. Så många minnen och orsaken till att vi dels känner varandra och dels var på väg till Järvsö!
  • En väldigt god och trevlig middag på hotellet på fredagskvällen och sen fika ute i den lite svalare kvällsluften.
  • En så otroligt fin vigsel mellan Fanny och Andreas. Jag är så himla glad att jag tog mig dit i värmen!
  • Det var så kul och trevligt att träffa flera gamla folkisvänner igen. Framförallt väldigt trevligt att få sitta med två av dem vid middagen. Vi umgicks inte så mycket då men det var väldigt kul att få sitta med dem nu och prata lite mer i lugn och ro.
  • Jag är så glad (och imponerad) över att jag klarade av hela middagen i värmen. Det var så galet varmt i festlokalen att alla höll på att förgås. Men det var en otroligt bra och trevlig middag med god mat, många fina tal och underhållning. Först framåt elvatiden(!!) gav jag upp och släpade mig upp på mitt rum för att varva ner och vila. Så nöjd över dagen!!!
  • En mysig frukost ute i trädgården i skuggan och vi hann prata lite mer med Fanny innan vi behövde packa ihop det sista och checka ut.
  • Vi stannade och badade i Orbaden på vägen hem. Så himla härligt! En kämpig promenad i värmen dit och tillbaka (sååå lång och brant backe!) men det var värt det! Väldigt härligt att få skvalpa runt i vattnet och svalka ner min varma och trötta kropp! (Kortisonet rasade lite efteråt men jag lyckades rädda det ganska bra ändå måste jag säga.)
  • En så trevlig och god lunch för att ladda batterierna lite mer innan vi åkte vidare hemåt. Det blev så mycket fusk med maten den här helgen men det har helt klart värt det!
  • Våra hysteriskaskrattanfall åt hela Dragon Gate som vi stannade vid för att kissa och köpa kaffe/te (perfekt tajming precis innan det blev stopp på motorvägen!). Så sjukt konstigt ställe och så himla mycket roliga saker!
  • Hela helgen och all tid jag fick tillsammans med så fina vänner! Det var länge sedan jag skrattade så mycket som de här dagarna. Massor av påfyllning med positiv energi! Jag hade inte klarat helgen utan all hjälp och peppning från Annie och Oskar. Så himla bra vänner att ha!

Nu händer det!

Det har gått en vecka nu sedan jag såg hennes namn på displayen på mobilen och jag tror inte riktigt att jag har förstått det än. Värsta chocken och förvåningen har lagt sig men jag har nog inte riktigt smält det helt.

“Vi har en hund till dig!”

Jag hade precis tittat på fotona och videon de lagt upp på sin facebooksida om att de haft lämplighetstester för tre tikar under dagen och helt plötsligt ringer hon. Så många tankar hann fara genom huvudet på mig de sekunderna. Någonstans har jag haft i bakhuvudet att om hon ringer så är det positiva besked, annars får jag veta mer i mitten på juni och via mail.

Den första chocken - Amoll.net
Efter den första chocken

Alla tre hundarna blev godkända, två passar som alarmerande assistanshund, och de har matchat en av dem med mig. En pigg och energisk gul tik som heter Nova. En ganska liten och väldigt ljus tjej som är helsyster till Nellie som jag fick träffa i december.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Den 10 juni ska jag få träffa henne! Hon hade då precis fått flytta hem till sin dressör och ska få bo in sig där ett par veckor. Vi kom också fram till att det är smart att vänta ut det värsta av pollensäsongen för min del. Sen ska jag få ha henne i någon vecka för att vi ska få lära känna varandra och se så att jag tål henne. Så jag inte blir allergisk mot allt pollen ute och i pälsen och tror att det är hunden jag inte tål.

Jag är så himla glad, förväntansfull, förvånad, chockad, otålig och lite rädd! Nu händer det!
Helst hade jag såklart velat få träffa henne direkt men för både hennes och min skull blir det bäst såhär. Förutsatt att allting går enligt planerna och att vi trivs tillsammans kommer hon sedan att specialtränas för mig under ca 4-6 månader och bor då hos dressören innan jag får henne på riktigt.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Följ med mig på vägen!

Jag har tänkt att jag på något sätt skulle dokumentera hela den här resan, vägen till att jag får min Voff. Det finns alldeles för lite information (och kunskap!) kring assistanshundar i Sverige och jag tänkte att jag kanske helt enkelt får skapa det jag själv hade velat ha.

Så! Här kommer en första video i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie av många fler på youtube! Gå in och prenumerera på min kanal för att inte missa något nytt. Det kommer troligtvis bli en blandning av lite allt möjligt men troligtvis någon slags vlogg och information kring hur livet ser ut i väntan på, och sedan så småningom med, assistanshund och livet med kronisk sjukdom. Att hitta min väg till ett fungerande och bra liv helt enkelt!

Det finns väl ändå inte riktigt ett bättre sätt att börja den här kanalen på än med den första chocken och tankarna bara någon timme efter att jag fått veta att jag fått en hund? Lika mycket för att komma över det läskiga och ovana vid att faktiskt spela in videos. Här bjuder jag på trötta, chockade, glada, förvirrade och lite kortisollåga hjärnceller! Haha!

För ni vill väl följa med mig på den här resan jag har framför mig?

  • Inläggskategori:Voffen
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Ta ut glädjen i förväg

Det kanske är dumt att ropa hej alltför tidigt men å andra sidan ska man ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott. Det påminde en klok vän mig om igår. Att man får så mycket mer då.

Efter ett par riktiga skitveckor känns det faktiskt som att det vänt lite nu de sista dagarna. Kroppen lever fortfarande sitt eget liv på alla håll och kanter men huvudet och själen känns lite lättare och det gör så otroligt stor skillnad! Jag har fått lite fler hjärnceller, lite mer motivation till att göra saker och lite mer hopp om framtiden. Att det är strålande solsken och fågelkvitter ute gör ju sitt till också. Det var ett himla liv på fåglarna nere i trädgården här på förmiddagen när jag hade öppet en stund. Nu kan väl ändå våren komma hit på riktigt? De isande vindarna när jag var ute på eftermiddagen var inte lika trevliga som solen. Haha!

Solsken och fågelkvitter - Amoll.net

Ju mindre rävgift desto bättre

Jag tror (eller kanske mest hoppas) att en starkt bidragande sak till förändringen är att jag för en vecka sedan fick sänka blodtrycksmedicinen jag ätit sedan i somras. Sedan igår har jag börjat flytta fram den också så jag ska ta den på kvällen istället för att förhoppningsvis inte känna av biverkningarna lika mycket under dagen. Hittills har inte den där överväldigande och okontrollerbara tröttheten sköljt över mig än. *peppar peppar* Det är mer “bara” den vanliga tröttheten tror jag, som ju ändå är mer än tillräckligt på egen hand utan att bli påhejad av otäcka mediciner. Tänk om jag ändå kunde sluta helt med den där medicinen snart…

För blodtrycksmediciner är ett riktigt rävgift! Usch vad dålig jag blev av den ena sorten som jag slutade med redan i höstas. Jag misstänker liknande biverkningar fast lindrigare även av den här medicinen. När nu blodtrycket är bra vid vila (när jag står upp och/eller rör på mig så lever det sitt eget liv oavsett mediciner) så känns det otroligt onödigt att stoppa i sig mer mediciner än absolut nödvändigt.

Efter-tandläkaren-punktering - Amoll.net

Efter-tandläkaren-punktering

Nu på eftermiddagen har jag återhämtat mig (mest psykiskt) efter månadens pers: undersökning hos tandläkaren. Punkteringen och tröttheten efter ett sånt besök är inte att leka med. De kan göra både det ena och andra och tredje med mig på sjukhuset utan att jag egentligen klagar något särskilt men tandläkaren har jag ångest för i flera veckor. Försöker alltid övertala mamma om hur svårt, dödligt sjuk jag råkar vara i någon okänd allvarlig sjukdom just precis de timmarna jag har tandläkartid men hon köper det aldrig. Haha! Jag har dessutom världens gulligaste och snällaste tandläkare så det är inte ens det som är problemet. Jag har helt enkelt aldrig gillat att gå till tandläkaren. Det är det där när de ska gräva i munnen på en….!

Domen från dagens besök: ett hål som behöver lagas och, som jag misstänkt, en tand som jag bitit sönder litegrann. Passande nog samma tand så det går att fixa i samma vända.
Men med tanke på alla mediciner och att jag måste äta så ofta pga kortisonet så är jag ändå nöjd över att jag inte hade fler hål.

Don’t forget to laugh every day

Jag är ju kanske sist med att inse det roliga med Youtube och allt man kan hitta där. Alltså, såklart har jag inte missat att Youtube FINNS och jag har ju använt mig av det en hel del på olika sätt. Men det där med vloggar och kanaler och sånt har jag aldrig riktigt satt mig in i ordentligt. Framförallt aldrig tagit mig tid att egentligen titta på saker.

När jag träffade Sara för några veckor sedan tipsade hon om The Frey Life och efter att kollat in dem var jag helt fast. Dels; vilket jobb att lägga upp en vlog varje dag! Men framförallt, vilka inspirerande människor! Det träffade verkligen rätt för mig just nu när jag behöver lite motivation att komma på benen igen.

Don’t forget to laugh every day!

Mary och Peter dokumenterar sitt liv och hennes resa med CF med allt vad det innebär. Det skulle lätt kunna bli väldigt tungt och deprimerande men det är verkligen motsatsen. De väljer att fokusera på allt bra och allt som de faktiskt kan göra istället för allt negativt. Visst, livet är inte enkelt och som för andra men de har det bra ändå. Deras motto är att man inte får glömma bort att skratta varje dag och att få ut det mesta av saker.

Make the most of it!

Det är verkligen hur jag vill leva mitt liv!