Glad påsk!

Glad påskafton på er, hur ni än väljer att fira eller inte fira den här helgen!

Tulpaner - Amoll.net
Tulpaner - Amoll.net
Tulpaner - Amoll.net

För mig har det hittills varit en otroligt lugn påskhelg i sommarvärmen. Helt sjukt hur varmt det blivit från ingenstans!
Igår fick jag lite fotoinspiration av mammas nya tulpaner som stod så fina på bordet. Det passar ju bra såhär till påsk. Tillsammans med påskkycklingarna som står utställda lite här och där.

Idag blir det bara lite lugnt påskfirande med föräldrarna. Med sill och lax och allt möjligt gott att äta. Imorgon däremot blir det middag med större delen av mammas sida av familjen. Hej och hå! Det blir trevligt!

Påskhöna och kycklingar - Amoll.net
Påskkyckling - Amoll.net
Citron - Amoll.net

Som avslutning får det bli en påskcitron! Haha! Mamma och pappa har ett citronträd som det faktiskt kommer citroner. Ganska häftigt tycker jag! Men de tar tid på sig innan de blir gula ordentligt.

Vad gör ni den här helgen?

På’t igen!

Nu får det vara nog. Nu behöver både kroppen och framförallt själen få ta tillbaka livet igen. Sakta men säkert. Sluta upp med dessa dumheter med infektioner och extra värk.

De sista veckorna har jag inte orkat gå varken mina promenader eller göra min träning. Det har inte gått när kroppen varit på det humör den varit. Men nu är det dags att komma igång igen.
På’t igen. Med pyttesteg. Igen. För att få det att fungera. Hålla i längden.
Men jag hoppas på en lite snabbare väg tillbaka än när jag började i januari.

Sol och sommarvärme - Amoll.net

Både igår och idag har jag tagit mig ut på en liten promenad runt kvarteret. Så skönt att kunna komma ut, få röra lite på mig och andas frisk luft. (Okej, det har nog varit mer pollen än frisk luft.) Framförallt så himla skönt idag att bara kunna gå ut utan att ens ta på mig en tröja! Slippa knyta skorna, bara stoppa fötterna i ett par sandaler och gå ut.
Jag har börjat otroligt försiktigt igen med både lite stretching och första delen av min stabiliseringsträning. Sakta men säkert helt enkelt.

Påskfint på promenad - Amoll.net

Men lite märkligt är det ändå att det i år igen säger pang mitt i april och går från vinter till sommar direkt. Idag är det 18 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Vad hände med den vanliga våren?! Kan vi inte få en vanlig vår och en vanlig sommar i år istället för det där panik-varma, hemska som började redan i maj förra året? Jag vill så gärna kunna vara ute och promenera i lite mer anständig temperatur!

Sommarväder - Amoll.net

Hattifnattmugg och bebisbästishäng

I mitten av förra veckan var jag en aning piggare någon dag så jag lyckades samla ihop tillräckligt med ork för att orka träffa en fin kompis och hennes bebis några timmar på eftermiddagen. Han är min bebisbästis och det är så himla kul att få följa hur stor han börjar bli nu! Han är knappt en bebis längre, jag hänger verkligen inte med i hur han växer och utvecklas!

Förra gången de hälsade på hos mig blev jag så avundsjuk på hans fina pipmugg med hattifnattar på. Nu när de kom hade de med sig en födelsedagspresent till mig! Jag fick dessutom hjälp att öppna paketet, mest med att slita och dra i snörena. I paketet fanns den här fina hattifnattmuggen så nu kan vi matcha! Så himla fint! Nu har jag dessutom en dröm om att samla på mig muminmuggar att ha som kaffekoppar.
Jag behöver bara ett dubbelt så stort kök först för att få plats med alla muggar och koppar…

Hattifnattmugg - Amoll.net

Det var så himla kul och välbehövt att få träffa både bebisbästis och mamman en stund och leka lite igen. Bättre medicin för själen får man leta länge efter! Sen somnade jag ovaggad tidigt den kvällen. Haha!

Födelsedagsfirande i bilder

Det är en hel vecka sedan jag fyllde år och då är det ju på tiden att faktiskt kika på hur min födelsedag blev tycker jag! Det jag önskade mig mest av allt var att få en lugn och stabil dag och så blev det.

Frukost på sängen - Amoll.net
Inte så dumt att vara hemma hos föräldrarna på födelsedagen. Då blir det uppvaktning och frukost på sängen!
Presenter - Amoll.net
En hel hög med paket fick jag också!
Presenter - Amoll.net
Jag fick många bra saker som jag hade önskat mig. Nya köksknivar, en kökssax, ett par böcker och det bästa av allt: i kuvertet en bild på en AC som redan står nere i min lägenhet! Så nu är jag lite bättre rustad om det skulle bli en till panikvarm sommar.
Förmiddagsfika och ny bok - Amoll.net
Fyller man år så är det inte mer än rätt att fortsätta med förmiddagsfika direkt när man klivit upp. Det blev kaneläpplen, te och jag började läsa en av böckerna.
Kolapajer - Amoll.net
Efter att ha pratat en stund med moster som ringde och grattade knåpade jag och mamma ihop AIP-kolapajer. (Okej, det var nog mest mamma som fixade även om jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till.)
Såhär fina blev de!
Eftermiddagsvila - Amoll.net
Efter lunch fick det bli en stund vila och fortsätta läsa. Det blev en liten tupplur också, inte så tokigt.
Några droppar vin - Amoll.net
När det började närma sig middagstid lyxade jag till det med en liten skvätt vin dagen till ära.
Räkor till förrätt - Amoll.net
Sen var det dags för middag och vi började med räkor. Det kan vara en av de bättre förrätterna!
Kyckling, pepparsås och ungsgrönskaker - Amoll.net
Sen blev det baconlindad kyckling, pepparsås och ugnsrostade grönsaker. Mums!
Kvällsfika med kolapaj - Amoll.net
Som avslutning blev det kvällsfika med kamomillte och det var äntligen dags att smaka på kolapajerna. De blev riktigt goda! Enda felet var att de var lite för små så nästa gång får det bli dubbla mängden kola och lite större pajer.

Sen kröp jag ner i sängen och läste en stund till innan det var dags att sova. En väldigt lugn och stilla födelsedag men det var precis vad som passade mig nu. Det blev en väldigt trevlig dag så jag är nöjd. Det går att fira lite mer när jag är piggare igen, inte så noga att man måste fira exakt på rätt dag. Bättre att sprida ut det lite!

Hur många fel går det att göra kring en och samma sak?

Den där urinvägsinfektionen som jag svor över för någon vecka sedan som de redan hade klantat sig en hel massa kring på vårdcentralen… Jo, klantandet har fortsatt.

När de hade ett färdigt odlingssvar att utgå ifrån med en hel lista på antibiotika som bakterierna var känsliga för så räknade jag med att läkaren hade valt någon av dem. Något som faktiskt skulle ha effekt på bakterierna. Det är ju hela vitsen med att odla innan man sätter in behandling. Jag blev lite bättre under tiden jag åt tabletterna men det blev aldrig sådär ordentligt bra som det ganska snabbt ändå brukar bli vid urinvägsinfektion. Framförallt blev jag sämre igen efter bara någon dag då tabletterna var slut i onsdags. Först i fredags kom jag på att gå in och kolla själv så jag faktiskt fått en antibiotika som har effekt på rätt bakterier.
Nej, det hade jag såklart inte fått. Det förklar varför jag varken blev ordentligt bra och att det så snabbt kom tillbaka igen.

Jag fick mer ont och mer besvär redan i fredags men igår vaknade jag och var riktigt risig. Kroppen är så körd i botten nu av att ha varit dålig så länge med allting. Jag lyckades ändå få en tid på närakuten efter en hel del krångel och onödigt fläng fram och tillbaka men inte förrän en stund efter sju på kvällen. Jag var trött så jag var gråtfärdig redan innan jag skulle dit. Det där var energi jag definitivt inte egentligen hade att ta av just nu. Men vad ska man göra för att få rätt medicin för att kunna bli frisk?

Andra gången antibiotika - Amoll.net

Jag har tappat räkningen på hur många veckor jag varit dålig nu. Tre eller fyra. Fem? Minst två av dem är i alla fall extra och i onödan på grund av att vårdcentralen inte har kunnat sköta sitt jobb. Jag är trött och less. Men nu har jag förhoppningsvis fått RÄTT antibiotika så det kan börja gå åt rätt håll. Läkaren på närakuten mest skakade på huvudet. Kollade så det inte hade gått uppåt njurarna och skrev ut annan antibiotika som ska ha effekt på dessa bakterier. En extra lång kur fick jag när jag gått så länge med det. Hon var i alla fall trevlig och sympatisk vilket alltid är skönt och (tyvärr) ganska överraskande.

Idag vilar jag. Den vila jag hade behövt och var inställd på att få igår. Ligger mest på soffan och läser och försöker att inte göra något som kroppen blir upprörd över. Vilket är lättare sagt än gjort just nu.

Inte så pigg som jag önskar - Amoll.net

Hipp hipp hurra till mig!

Hipp hipp hurra till mig!
Ett helt år äldre igen och nu tänkte jag försöka mig på ett bättre år än det förra.

Det hör ju nästan till med en födelsedagsselfie och så får det bli en även idag trots att kroppen lever sitt eget liv. Det har blivit en otroligt lugn dag med flera vilostunder men det har ändå varit en bra och trevlig dag. Frukost och uppvaktning på sängen är alltid en bra början på alla födelsedagar. Mamma och jag har gjort AIP-kolapajer att ha till födelsedagsfika, jag har läst en del i en av böckerna jag fick i present och annars har jag mest njutit av att det har varit en lite mer stabil och bättre dag än gårdagen. Ibland är det de små sakerna som betyder mest.

Födelsedagsselfie - Amoll.net

Nu ska vi snart äta middag, inte så dumt att vara hos föräldrarna och bli firad. Jag lyxar till och med till det med några droppar vin!

Det här ska bli mitt revanschår! Året då jag tar tillbaka livet igen. Det kommer inte se ut som alla andras och definitivt inte mitt gamla liv men det ska tamejtusan bli ett bra liv ändå! Tjohoo!

En livskompis till mina framtida äventyr

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen. 

Det där att alltid behöva göra läkarnas jobb…

Den här veckan har det känts som att någon har dragit en stor, tung och blöt trötthetsfilt över hela mig. Samtidigt som hjärnan har varit lite klarare och motivationen och viljan har funnits där på ett annat sätt så har kroppen varit så extremt trött och bråkig. Igår insåg jag vad som troligtvis är orsaken. Urinvägsinfektion. 

Ja, trots att de på flera håll för flera veckor sedan gjorde röriga försök till att utesluta någon infektion och landade i att det “bara är ett skov i endometriosen”. Jag såg igår att odlingen som husläkaren skickade iväg för snart två veckor sedan kom tillbaka för över en vecka sedan (!!) och visar på bakterier. Min husläkare är tydligen ledig och då får man gå utan svar på prover och må dåligt istället. Det är tyvärr inte första gången som provsvar drar ut på tiden så jag är inte förvånad. Snarare lite sur över att jag inte tänkt på att kolla det tidigare själv. Men jag levde ändå i tron att husläkaren skulle ha hört av sig om odlingen hade visade något. Det där att alltid behöva göra läkarnas jobb…

Framförallt de sista dagarna har jag blivit betydligt sämre i pinkeriet så jag blir inte förvånad. Det förklarar ju också att det inte riktigt stämmer in på hur mina “vanliga” endometriosskov beter sig utan det känns snarare mer som när jag tidigare haft urinvägsinfektion. Vilket jag sagt från början. Nu återstår bara att se om jag lyckas få någon behandling före helgen. Ringde vårdcentralen kl 7 imorse och har än så länge inte mer än fått prata med en sköterska som “ska återkomma om saken” under dagen. De borde ju rimligtvis ha någon läkare som är kompetent nog att kunna skriva ut antibiotika för urinvägsinfektion.

Idag är en sån dag då det är svårt att hålla fokus på det positiva. Alltid denna strid och kamp när det kommer till sjukvården. Dessutom en dag med både ett besök hos en ny kurator före lunch (jag är inte övertygad om henne…) och snart dags för ett sjukgymnastbesök på eftermiddagen. Då rasar lätt både motivation och ork när jag måste kriga en massa extra dessutom. Men jag försöker intala mig att det får vara okej med en sån dag emellanåt också. Det positiva är väl ändå att jag förhoppningsvis kommer må lite bättre bara jag får behandling för urinvägsinfektionen.

AIP-pannkakor försök nr 2

Jag har sedan någon månad tillbaka börjat äta enligt AIP igen, antiinflammatorisk paleo. Jag tror inte att det finns någon enkel och magisk väg till bättre hälsa men jag tror på många bäckar små. Såhär med facit i hand tror jag ändå att jag mådde bättre när jag för några år sedan åt enligt AIP en vända. Men då hade jag väldigt mycket högre förväntningar och blev ganska besviken.

Nu hoppas jag bland annat på att kunna få lite lindring i pollenallergin och att förhoppningsvis få ett allmänt lite bättre mående. Men det är lite knepigt och klurigt ibland när man får för sig att pröva nya saker. För några veckor sedan gjorde jag ett försök till pannkakor som blev katastrof verkligen. Ja, det blev inte ens pannkakor i slutändan utan någon slags nödlösning i form av matmuffins. Tur att jag hade en fryst matlåda att ta till då! Specialmjöl

Nu har jag beställt hem lite olika specialmjöler som är godkända enligt AIP och som jag har tänkt testa att göra lite roliga saker med. Både pannkakor, bröd, gröt och kakor är min förhoppning att kunna knåpa ihop.

AIP pannkakor

Den här gången gick det betydligt bättre med pannkakorna. Första försöket med bara kokosmjöl höll inte ihop alls och gick inte att steka överhuvudtaget. Den här gången blev det alldeles gyllenbruna, lite lagom tjocka amerikanska pannkakor. Nu hade jag mest cassavamjöl blandat med lite kokosmjöl och det gjorde att de höll ihop på ett helt annat sätt.

AIP pannkakor Två små travar blev det till slut med pannkakor. AIP pannkakorDe flesta åt jag med rårörda jordgubbar till men den sista amerikaniserade jag lite mer och hade honung till och det var faktiskt snäppet bättre. Det är kanske så att amerikanska pannkakor helt enkelt ska ätas med honung eller sirap till. Jag har några kvar att äta imorgon också. Då får det bli med honung istället. Lyxfrukost kanske?

April. April!

Nu är det äntligen april! April kan nog vara en av mina favoritmånader. Det betyder att det är vår på riktigt och det känns verkligen i luften nu tycker jag. Vilken skillnad det gör för själen! Så himla härligt att det är ljusare ute och att det går att riktigt andas vår. Allt känns så mycket lättare när det är ljusare och vårluft även om jag inte orkar vara ute så mycket just nu.

Trots att de sista veckorna har varit ganska ordentligt tunga med rejält endometriosskov så känns det ändå som att livet har gått lite mer åt rätt håll. Sedan ett par veckor tillbaka har jag slutat helt med blodtrycksmedicinen och herregud vilken skillnad det blivit på hjärnan! Helt plötsligt har viljan och motivationen hoppat igång ännu mer och jag lyckas faktiskt göra lite småsaker.
Jag VILL göra saker. Kreativa saker. Ta fram kameran igen. Läsa böcker. Skriva.
Jag kan fokusera blicken på nära håll igen i mer än bara ett par minuter åt gången!

Jag orkar visserligen inte göra särskilt mycket för tillfället när jag fortfarande går på starka mediciner och har mycket värk. Men bara att ha fått tillbaka en del motivation, inspiration och möjlighet att kunna läsa och använda dator mer gör så himla mycket! Framförallt har jag fått mer hopp om att livet kommer bli lite bättre i takt med att det här skovet ger med sig.

Att det äntligen har blivit april gör också att det är ett litet steg närmre ett stort steg i framtiden som jag verkligen ser fram emot. Jag längtar så det gör ont emellanåt! Många små milstolpar att beta av. Och jag ska snaaart få tummen ur att dela med mig om allt!
April ska bli min månad för revanch nu, trots bakslaget med skovet!

Stäng meny