Extraföreställning av Utgrävarna

Tidigt i våras var det föreställningsperiod med Örebrospexets produktion Utgrävarna. Såhär vid terminsstart är det tradition att köra en repris av vårens produktion som extraföreställning. Reklam för att värva nya studenter till föreningen. Eller helt enkelt en chans för oss att få ha kul tillsammans igen en sista gång på scen.

Nu var det alltså dags för extraföreställningen så jag packade min väska och tillsammans med elfiolen åkte jag i torsdags mot Örebro. Det blev tre väldigt intensiva dagar med genomdrag, genrep och föreställning från torsdag till lördag. Jag fick sova hos Angelica så jag hann med att umgås litegrann med henne också. 

Väldigt roligt att få göra allt en sista gång och få spela mitt smöriga tangosolo och feta hårdrockssolo igen på nya elfiolen. Framförallt väldigt kul att att få träffa alla fina spexmänniskor igen. Det här är det sista ordentliga jag är med på där eftersom jag har flyttat tillbaka till Uppsala igen. Det känns faktiskt lite vemodigt att lämna spexet efter dessa fina år med dem! Men jag räknar med att åka och titta på nästa produktion i vår för att se att de sköter sig ordentligt.

Pappa kom och tittade på föreställningen så jag kunde åka med honom tillbaka till Uppsala i lördags kväll. Väldigt smidigt och skönt att få skjuts men framförallt himla kul att han kom och tittade. För den som är nyfiken tittar de väldigt konstigt på en på McDonalds när man kommer alldeles grönsminkad i ansiktet en lördagkväll. Haha! Jag hade inte orkat sminka av mig innan vi åkte och som vanligt tycker jag att det är ganska underhållande att se hur folk reagerar när man inte ser ut eller gör som man “ska” göra på allmänna ställen.

Uppladdning inför en snärjig vecka

Den här veckan kommer bli lite snärjig. Mycket att göra och en hel del flängande. Det är ju roliga saker allting men det känns lite extra spännande och lite oroligt när kroppen inte är på så bra humör än.
Vi tittar lite på min vecka, den fick bli piffad med ballonger. För ingen kan ju vara nere med en ballong, för att citera min favoritnalle.

Idag börjar jag undervisa på Folkuniversitetet. Det ska bli himla kul! Eleverna där verkar vara så otroligt taggade så det ska bli jätteroligt att träffa dem. Min kusin fyller år idag också så bara orken räcker till smiter jag förbi honom för lite kalas efter jobbet också.

På tisdag är det kulturskoleundervisning som gäller och jag hoppas verkligen på en mindre rörig dag än de som varit hittills nu när jag jobbat. Det känns som att det mesta har strulat på alla tänkbara och otänkbara sätt. Strul med byten av rum, elever som slutat utan att jag fått information om det, elever som vill byta lektionstider och allt möjligt annat krångel.

Sen blir det lite annat än hur mina vanliga veckor ser ut. Då är det dags att ladda upp inför extraföreställning med spexet i helgen! På torsdag är det genomdrag, genrep på fredag och sedan föreställning på lördag! Det ska bli kul! Sista gången jag får spela mina smöriga, rockiga och roliga elfiolsolon. Men framförallt ska jag få krama på en massa fint spexfolk igen!

Lördagsjobb i form av bröllop

Som musiker jobbar man när andra är lediga. Förra lördagen var en sådan dag. Angelica och jag hade en spelning på ett bröllop i Nacka med vår duo Celia. Verkligen hög tid att spela ihop igen, det var alldeles för länge sedan sist! Alldeles för länge sedan vi sågs ordentligt överhuvudtaget.

Hon kom dagen innan för att vi skulle hinna både repa och umgås. Väldigt kul att få träffas igen och prata ikapp om livet. Jag insåg också hur mycket jag saknar att spela ihop med andra! Sista halvåret har jag mest spelat med barnen på jobbet och även om det är roligt så är det inte riktigt samma sak. Det behöver det verkligen bli ändring på!

Nu var det Pachelbels Canon och Beauty and the Beast som stod på repertoaren. Vigseln var i en liten lada på Nyckelvikens herrgård i Nacka. Väldigt trevligt område och det var en väldigt kort borgerlig vigsel. När man spelar in- och utgångsmusik är det vanligt att ha en nödlösning för att kunna förlänga musiken vid behov för att brudparet ska hinna fram eller alla gäster ska hinna ut. Nu råkade vi ut för det motsatta; vi fick snabbt förkorta ingångslåten på ett snyggt sätt så det skulle bli mer lagom i längd. Hela vigseln var färdig på 9 minuter! Snabba ryck!

Utsikt Vigsel och ballonger Lada

Bebismys och veckoplanering

Jo, men det där att sakta men säkert komma in i nya rutiner och vanor är ju bättre än ingenting. Vi kör helt enkelt en titt på hur det ser ut i min bullet journal den här veckan också och lite på vad veckan har att vänta. Det är mest jobb och fokus på sånt. Ny vecka, ny månad och nya tag tänkte jag mig.

Idag har jag pysslat med lektionsplanering, svarat på en massa jobbmail och försökt styra upp både det ena och det andra. Med lite varierande resultat. Frustrerande när man väntar på svar på flera mail och inte riktigt kan fortsätta förrän svaren trillat in. Jaja, sånt är livet och inget att fundera så mycket över.

På eftermiddagen blev det paus från allt sånt och jag fick krama och gosa med bebis istället. Julia och Elias kom och hälsade på och jag fick diskutera livets stora frågor med Elias. Fantastiskt vad mysigt och roligt det är att prata med en tremånaders bebis! Det är så himla bra medicin för själen. Jag är övertygad om att allt mitt pratande med honom i magen har gjort att han känner igen mig nu också. Haha! Ja, att få träffa Julia var ju verkligen inte fel det heller! En av fördelarna med att bo i Uppsala igen är att ha närmre till fina vänner.

Annars blir det undervisning på kulturskolan på tisdag och torsdag den här veckan. Hej och hå! Tanken och förhoppningen är att träffa Sara en sväng på onsdag och sen en födelsedagsmiddag för pappa på fredag. Det beror lite på hur orken och kroppen sköter sig helt enkelt. Jag behöver dessutom förbereda inför att undervisningen på Folkuniversitetet börjar om en vecka. Så kul att få några vuxenelever också, de verkar så himla taggade flera av dem! Väldigt kul! Sen behöver jag öva upp mig inför extraföreställningen med spexet också den 15 september. Det ska bli kul att få spela föreställningen en sista gång! Lite gott och blandat helt enkelt.

Det där läkarbesöket då?

Läkarbesöket i torsdags blev lite av ett antiklimax och en besvikelse och vi hann bara gå igenom hälften av det som hade behövt diskuteras utan något egentligt resultat. Visserligen skickar han mig på röntgen av hypofysen och det är ändå är ett steg i rätt riktning. Nackdelen är att han inte gör någonting alls åt alla usla provsvar förrän resultatet av röntgen har kommit och det dröjer troligtvis flera månader innan jag får den tiden. Fantastiskt kul att behöva gå och vänta oklar tid innan någonting alls händer. Det som inte hanns med under besöket i torsdags ska jag få en telefontid “snart” för att gå igenom. Vad snart innebär återstår väl att se…

Men nu ska jag nog tacka för mig den här måndagen och försöka komma i säng. Sömn är bra medicin och bästa uppladdningen för att orka med morgondagen på bästa sätt.

En sista augustivecka

Nu är det ny vecka igen! Det är inte klokt hur fort tiden går, veckorna bara springer iväg tycker jag!
Vi kikar lite på hur slutet av augusti ser ut tycker jag. Såhär ser veckan ut i min bullet journal innan jag har skrivit dit allt som behöver kommas ihåg och göras.

Måndag: Ja, nu är ju måndagen nästan slut men dagen har ägnats främst åt att planera inför terminen och den första undervisningsveckan på kulturskolan. En del övning blev det också, jag vill verkligen komma igång med övandet nu. Så pepp på allt nytt jag vill lära mig, så lite ork. Otroligt svår balansgång.

Tisdag: Tisdag innebär första undervisningsdagen med jobb på eftermiddagen. Så förmiddagen får bli ganska lugn så jag orkar med. Hoppas kunna öva litegrann ändå innan jobbet. Har en massa spännande nya böcker som jag vill sätta tänderna i!

Onsdag: På onsdag är jag ledig. Eller ja, ledig och ledig, jag behöver planera torsdagens lektioner. Och öva. Jag testar ett nytt sätt att hålla ordning på lektionerna och undervisningen för terminen. Digitalt på iPaden istället för de dåliga veckoplaneringarna jag hade på papper. Lite mer pyssel med allting såhär i början men förhoppningsvis så mycket smidigare i fortsättningen sen. Det är sånt jag kommer kunna använda många gånger med bara lite ändringar.

Torsdag: Torsdag blir intensiv. Läkarbesök på endokrin före lunch som jag har väntat så otroligt länge på. Förhoppningsvis kanske de kan klura ut vad det är för fel som är trasigt som gör att jag inte mår bra. Sen är det jobb på eftermiddagen, första torsdagen för terminen. Hej och hå!

Fredag: På fredag sen händer lite roligare saker! Angelica kommer hit för vi ska repa inför ett bröllop vi ska spela på i Nacka på lördag. Ska bli så himla kul att träffa henne igen, det var alldeles för länge sedan nu!

Lördag: Bröllopsspelning! Livet som musiker, att jobba på helgen när alla andra är lediga. Haha! Det är tur att det är så roligt!

Söndag: Vila! Det lär behövas efter den här veckan. Det blir onekligen lite rivstart på allting.

Jag har fått tillbaka fiolerna igen från farbror fioldoktorn också! Fiolen låter så himla mycket bättre nu! Det gör mig så glad, framförallt bra tajming inför spelningen på lördag. Han har låtit så instängd och trött tidigare men nu har han mycket mer öppen klang och ett mycket renare och klarare ljud. Stråken har fått nytt tagel också vilket också gör stor skillnad.
Så nu är själen hel igen när mina bebisar är hemma och mår så mycket bättre. Det gör att jag mår bättre också. Haha! Mår fiolerna bra, mår jag bra. Eller, bättre i alla fall.

Fiolpyssel inför hösten

Elfiol Yamaha SV-255Piffande hos fioldoktorn

Såhär inför hösten är det dags att ta tag i en del fiolfixande. I tisdags packade jag ihop alla mina fioler och åkte till min fioldoktor. Även fioler behöver sig en vända till doktorn emellanåt för att se till att allting står rätt till.

Framförallt fiolen har känts trött och instängd, ja lite förkyld och täppt, sedan i våras. Det började ordentligt när vädret ballade ur och det blev sådär supervarmt med väldigt pendlande luftfuktighet. Verkligen mardrömsvädret för fioler! Så jag hoppas att det inte är något allvarligt fel på den utan bara att han behöver justeras litegrann. Jag är lite rädd att det kan vara någon limning som släppt eller i värsta fall någon spricka. Men jag hoppas att det bara är lite justering av ljudpinnen som behövs.

Violan vill jag mest få en allmän översyn på, framförallt efter den extrema temperaturen och svettigheten där vi spelade Jesus Christ. Min “nya” kolfiberstråke från i vintras ska få sig nytt tagel också. Oftast är det inget höjdartagel som sitter på nya stråkar och nu när jag spelat på den ett halvår är det verkligen dags för nytt!

Elfiolspyssel

Till och med elfiolen fick följa med den här gången till fioldoktorns stora förvåning. Haha! Han var tydlig med att han inte håller på med elfioler eller kan sånt. Nej, jag vet, sa jag och fnissade lite inombords och tänkte “inte än”. Nu var det bara för att få hjälp och ett par reservdelar till en hakkopp som jag ville testa att sätta dit. Inget mer avancerat än så. Det är så knöligt att det inte går att byta hakkoppen på den när man som jag har rejäla problem med nacken och det ergonomiska när det kommer till spelet. Nödlösningen har blivit att sätta dit en annan hakkopp oppepå den befintliga men det funkar bara sådär.
(Men förhoppningsvis är en annan mer permanent och bra lösning otroligt nära nu! Jag väntar två spännande paket på posten nu i dagarna! Förväntningen och peppen på det alltså…!!!) 

När jag kom hem passade jag också på att byta strängar på elfiolen. Jag måste kompensera när det gör ont i fiolmammahjärtat att lämna de båda akustiska fiolerna och favoritstråken hos doktorn!
Ny sorts strängar den här gången så det ska bli kul att testa! Fortfarande syntetsträngar och de ska vara liknande de jag prövat tidigare. Men jag har en omgång stålsträngar också som det ska bli väldigt intressant att testa!

Direkt när jag satte på dem var jag lite skeptisk men nu när de fått sitta ett par dagar och blivit lite mer spelade på så börjar de låta bättre tycker jag. Det tar alltid lite tid att spela in nya strängar så det går inte att säga på direkten om det blir bra eller inte.

Annars går jag bara och väntar på att han ska ringa och säga att fiolerna och stråken är färdiga så jag kan få hämta hem dem igen. Mina bebisar! <3

Sensicore Perlon strängar

Ny vecka, nya tag och uppladdning inför hösten

Vecka 34

Nu ni, är det nästan höst!

Lite så känns det i alla fall när både jobb och planering inför hösten drar igång på riktigt. Att det börjar bli mörkt så tidigt om kvällarna också gör ju inte saken bättre heller. Jag har egentligen ingenting emot hösten annars men jag älskar verkligen de ljusa sommarnätterna i juni. Det är helt klart det värsta med hösten och vintern tycker jag, bristen på ljus.

Annars njuter jag verkligen av det svalare vädret! Så otroligt välbehövt! Även om jag gärna hade kunnat vara utan de galna stormarna som varit några svängar här i Uppsala. Häromdagen kom det en helt galen hagel- och åskstorm, bland det mer brutala jag nånsin varit med om tror jag. Så glad att jag var inomhus då och inte behövde gå ut!

Vecka 34

Det var länge sedan jag la upp och visade någon veckoplanering från min bullet journal så det är väl på tiden nu! Lagom till jobbstart och allt. Det har blivit mitt sätt att få in lite mer kreativitet i vardagen. Våga testa och låtsas att jag faktiskt kan göra tjusiga saker. Haha! Det är betydligt snyggare nu än när jag började i höstas så övning ger färdighet. Sen övar jag mest på att saker inte alltid behöver vara perfekta och felfria. Det är viktigare att det gör gott för själen och att det är roligt.

Idag fick det bli lite musikinspirerat tema på veckan just för att jobbet drar igång igen, även om det bara är planering den här veckan. Sen är min förhoppning att komma igång lite bättre med övning och spelande. Det är på tiden efter den här sommaren!

Min bullet journal har blivit mitt sätt att hålla ordning på livet och få struktur på saker och ting när hjärncellerna inte alltid är på topp. Nu tänker jag att det är dags att ta tag i livet ordentligt. När vädret är svalare och medicinerna långsamt verkar börja ha lite effekt. Många bäckar små helt enkelt och babysteg i rätt riktning. Herregud, idag har jag ju till och med lite mascara på ögonfransarna! (Visserligen enbart för att jag skulle fixa nytt pass och tänkte att jag i alla fall skulle försöka se lite anständig ut. Men det sprack fullständigt, den som uppfann de där fotomaskinerna hos polisen kan inte ha något estetiskt sinne överhuvudtaget!)

6 dagar senare…

Äntligen! Nu hittar ni mig här istället för i en sjukhussäng! Tjohoo! Här är nu alltså i mammas fåtölj hemma hos föräldrarna. Så otroligt trött och jag mår fortfarande ganska dåligt om jag ska vara ärlig (och det är ju det jag tänkt försöka vara bättre på i fortsättningen) men det är otroligt skönt att ha fått komma hem från sjukhuset!

Jag fick komma hem mest för att de faktiskt inte gör så mycket mer på sjukhuset än vad jag kan göra hemma själv. Och då är det faktiskt betydligt trevligare att hänga hemma i mammas fåtölj istället för där. I väntan på tiden på endokrin som jag äntligen har fått den 30 augusti…

Antibiotikapillerna (som jag hoppas börjar ha lite effekt nu) kan jag ta själv, likaså alla blodtrycksmediciner som de börjat peta i mig (visserligen utan alltför stor effekt än så länge). Jag kan puffa alla mediciner och koksalt själv hemma med min smidiga puffapparat (nebulisator) och framförallt kan jag krama och bråka* på föräldrarna istället. Betydligt bättre för själen! Det är faktiskt mindre ansträngande att få sköta allt själv istället för att behöva hålla rätt på allting som de inte lyckas hålla rätt på där. Skrämmande hur mycket missar och knasigheter det blir faktiskt blir med fel mediciner, missade tider och annat som inte får bli fel om man är sjuk.

Och imorgon ska jag titta till fiolerna och spela! Det om något behöver själen! Nu ska jag vila!

*För de som inte känner mig tillräckligt väl så är bråka mitt sätt att visa att jag tycker om någon. Knasigt, jag vet, men sån är jag. Kommer jag och knuffas, stökar lite och härjar med dig så är det något positivt.

Hej hej från sjukhussängen

Hej hej, jag tänkte bara titta in en sväng och säga att det är här jag hänger just nu. Helt enkelt uppdatera lite om läget igen. Här är alltså i en sjukhussäng på lungavdelningen och jag har hängt här sen i torsdags. Det där med vila och antibiotika för att bli piggare sket sig lite kan vi väl konstatera.

Jag roar mig med att titta på Bones på Netflix varvat med på fiolvideos på youtube. Det värsta med att vara sjuk och ligga på sjukhus är ändå att inte få spela. Ja, jag vet, jag är inte riktigt vettig som ser det som det största problemet just nu. Men fiolerna är ju mina bebisar och jag mår dåligt i själen av att inte kunna spela.

Hur poppis tror ni man blir av att spela på sjukhuset? Haha!

För den som är intresserad av att veta mer om vad som händer (eller kanske snarare vad som inte händer) kommer lite mer info här under. Annars var det här den korta, lite mer lättsamma uppdateringen för nu.

Tjohej!


Via infektionsakuten fick jag äntligen träffa en läkare som insåg det enormt krångliga i hela min situation just nu och tyckte att såhär kan det ju faktiskt inte fortsätta! Så hon sparkade på lite mer rätt folk (lung- och endokrinläkare) och såg till att jag blev inlagd för bättre hjälp. Bättre återstår väl fortfarande att se, det här verkar vara långt ifrån färdigt och lättfixat. Mest för att det fortfarande saknas någon som ser till helheten, till ALLT. En kan ju tycka att lektion nummer ett och det absolut viktigaste att lära sig på hela läkarprogrammet skulle vara att alla saker i kroppen hänger ihop. Men den lilla detaljen verkar i stort sett alla läkare ha missat.

Endokrin leker fortfarande mest strutsar och stoppar huvudet i sanden. Trots att jag är så dålig hänvisar de till att jag förhoppningsvis kan få en planerad tid i slutet av augusti eller början av september, “men han lovar att han tagit med sig allting jag sa i fredags”. Ett skämt verkligen. Framförallt då jag ringde och var desperat redan i maj men fick ingen hjälp utan fick bara veta att jag ska bli kallad för återbesök i slutet av året “men att de ska ha mig i åtanke tills vidare“.

Lungläkaren har via odlingsvar från när jag hamnade på akuten på Karolinska, som passande nog kom igår, satt in rätt sorts antibiotika som ska slå på någon bakterie som byggt bo i luftvägarna på mig. Samtidigt puffar de mig full med en massa luftrörsvidgande som mest gör mig väldigt skakig och att hjärtklappningen blir ännu värre. Än så länge är alltså inte andningen särskilt mycket bättre men jag hoppas verkligen att rätt sorts antibiotika ska göra det bättre nu!

Det största problemet, och egentligen orsaken till att jag inte får åka hem, är att jag har väldigt högt blodtryck som de inte lyckas få ner. Eller kan förklara för den delen. Att ligga kring 180/120 i blodtryck är tydligen inget läkarna ens kan blunda för längre. Nu är jag uppe på två tabletter av en sorts blodtrycksmedicin och fick en till insatt nu under eftermiddagen. Är det inte bättre ikväll så hotar de med en tredje sort också. Fantastiskt… Framförallt att de väl egentligen bara just nu försöker behandla ett symptom på någonting oklart.

Kruxet, och det som gör mig mest frustrerad kring allt det här, är att inget av allt detta egentligen är något nytt. Det är bara att allt har blivit sju resor värre nu den sista tiden. Det höga blodtrycket och hjärtklappningen vill endokrin skylla enbart på att jag varit tvungen att höja mitt kortison den sista tiden. Det har varit nödlösningen för att ens ta mig ur sängen just för att det är något annat som är fel och gör mig dålig. Men det har funnits där under många år, om än inte såhär illa, men det är ingen som tagit i det alls. Tröttheten, huvudvärken och yrseln är inte heller något nytt. Infektionerna och att kortisonbehovet varit helt åt skogen tyder också på att det är något annat fel som är trasigt i botten.

ALLA befintliga problem jag har med kroppen har totalt ballat ur de sista månaderna och jag är övertygad om att det finns någon bakomliggande orsak till det som de missar. Med största sannolikhet något endokrint med tanke på att det är en hel drös med sånna prover som inte är som de ska. Men endokrin har under många år bara blundat för det och ignorerat allting. Det är andra läkare som reagerat på det istället. Om en frisk kropp har en viss nivå av hormoner till vardags för att må bra, borde inte min kropp också kunna få samma förutsättningar? Nej, istället ska jag klara mig på att bara ersätta kortisolet och helst knappt ens det om läkarna här får sin vilja igenom.

Herregud, tänk om jag faktiskt skulle må bra om de gav mig rätt mediciner i rätt doser? Nej så kan vi ju inte ha det med sjukvården idag! Här ska vi enbart se till att patienterna inte dör, de ska fasiken inte få ha ett bra och drägligt liv. Ja, jag är brutalt ärlig och rak i mina åsikter nu men det är skrämmande hur dålig sjukvården är. I alla fall om man, som jag, har flertalet kroniska sjukdomar.

En livsuppdatering med trasigt revben, ett par besök på akuten och många fina minnen

Livet just nu alltså…! Det har varit några otroligt tuffa veckor. Ja, egentligen hela sommaren om jag ska vara helt ärlig. Alla pratar om det fantastiska vädret och hur underbart det är och jag vill bara skrika rätt ut av eländet. Jag har blivit totalt, helt jäkla däckad! Vi pratar alltså inte lite småtrött utan varje dag är mer eller mindre är en kamp att lyckas hålla mig från akuten för att kroppen verkligen har säckat ihop på alla tänkbara och otänkbara sätt. De här sista veckorna har livet onekligen bjudit på lite av allting.

Som jag skrev om sist har jag varit med i orkestern till Jesus Christ Superstar som sattes upp i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen. Det kan nog ha varit bland det häftigaste jag gjort i musikväg hittills. Det tajmade sig däremot otroligt dåligt med väder, hälsa och allting så det har även varit bland det kämpigaste jag gjort. I stort sett alla föreställningarna var slutsålda och det blev rejält uppmärksammat i media i samband med Europride. Så himla kul och bra! Och att få spela så fantastisk musik med så fantastiska musiker…! Wow!

De långa, sena och extremt varma repen i Stockholm, åka dit i bil utan AC mitt i den värsta värmen och med min redan extremt slitna kropp gjorde att när det var dags för andra dagen med föreställningar tog jag mig inte längre än till Upplands Väsby. Sen blev det akuten på Karolinska som fick bli nästa stopp istället efter att livet bokstavligt talat rasade ihop på McDonalds med kortisolkris som jag inte lyckades vända själv. Verkligen tur i oturen att pappa skjutsade mig den dagen. Jag brukar säga att det bara är magsjuka och sjukhusvistelse som gör att jag ställer in gig men det tog ändå emot att inte kunna vara med trots att jag låg på akuten med dropp. Otäckt hur snabbt livet kan svänga ibland. Men jag har också insett hur otroligt mycket förståelse och stöd det går att få bara folk får chansen att förstå.

Efter omladdning med kortison intravenöst och tre liter dropp på akuten och sedan en dag av total vila lyckades jag med otroligt mycket envishet, hjälp från föräldrarna och en massa hejarop från de andra i orkestern vara med på de sista två föreställningarna. Det kändes verkligen som en enorm seger! Det hade varit så otroligt ledsamt att missa de sista två föreställningarna också efter alla rep och allt slit.

Sen var det bara att försöka ladda upp och om igen och vila ikapp mig inför den sista viktiga saken för veckan: Sara och Jockes bröllop!
Jag lyckades med nöd och näppe hålla mig från akuten på fredagen så det var verkligen inte självklart att jag skulle lyckas vara med på lördagen när det var dags. Jag var både gäst och hade också fått äran att spela ingångsmusiken. Det går liksom inte att säga nej när nära vänner ber en att spela tv-spelsmusik när de gifter sig. Med fokus på en sak i taget under dagen och otroligt mycket hjälp, stöd och hejarop från föräldrar och vänner så lyckades jag både spela och vara med på hela middagen. Såå otroligt nöjd att ha klarat av det även om livet och kortisonet rasade ihop när jag väl kom tillbaka hem till föräldrarna igen (och det sista av pappas 70årskalas) framåt elvaatiden på kvällen. Det var en otroligt fin vigsel, jättetrevlig middag och så fantastiskt att få vara med när fina vänner äntligen gifter sig!

Trots vila på söndagen så fortsatte kroppen att strejka ännu mer och efter en helt sömnlös natt med monsterhosta och extremt ont i bröstet när jag andades tog mamma mig under armen och åkte till akuten tidigt i måndags morse. Jag hade haft lite ont kring bröstkorgen i flera dagar (okej, ganska rejält ont) men under söndagen blev det mycket sämre och framförallt under natten. Efter diverse undersökningar kunde de utesluta blodpropp och någon värre lunginflammation men något elände har jag åt luftvägarna/bihålorna med tanke på hur det rasslar och hostan. Och som pricken över i:et just nu har jag hostat sönder ett revben.
Ja, det är möjligt och ja, det gör ungefär så ont som det låter. För varje andetag jag tar känns det som att någon skulle sticka en kniv i bröstkorgen på mig. Så nu är det antibiotika igen, starka värktabletter och vila som gäller. Och den där eviga balansgången att försöka balansera det där jäkla kortisonet så att jag ska hålla mig på benen och “bara” vara vanligt sjuk utan att krisa dessutom.

Så nu tar jag lite time out och försöker mest att sova, vila och återhämta mig så gott det går. Streckkolla på Bones på Netflix och läsa ikapp bloggar. Göra sånt som jag mår bra av helt enkelt. I kombination med att svära ungefär tio gånger i timmen över att den här jäkla värmen aldrig ger med sig! För nej, det här är inte trevligt på något sätt. Inte för oss med kroniska sjukdomar som strejkar på alla sätt det bara går. Då föredrar jag 15 grader och regn hela sommaren för att kunna i alla fall ta mig ur sängen. Det är den nakna sanningen just nu.

Stäng meny