Klippt var det här

För någon vecka sedan var det äntligen dags för ett besök hos frissan igen. Som alltid var det alldeles för länge sedan sist och håret såg ut och kändes därefter. Mitt hår växer verkligen som ogräs och jag glömmer alltid bort att klippa mig så det kan gå många månader mellan besöken hos frissan. Det gör att hennes kommentar alltid blir “men jösses vad långt det är nu!!”. Jo, nu var det onekligen väldigt långt igen trots att jag klippte av en rejäl bit för ett år sedan. Men det var också otroligt slitet och ledset. Dödsstöten, förutom all sjukdom och brist på ork som gjort att det mestadels varit uppsatt i en boll mitt på huvudet, var två vändor med hibiscrub när jag satte dit picclinen. Det är verkligen döden för både hud och hår!

Såhär långt och risigt var det före:

Dags för något nytt?

Jag har funderat mer eller mindre hela hösten på hur jag ska göra med mitt långa hår. Orkar och vill jag verkligen ha kvar det superlånga? Vem är jag utan hår som går ner till rumpan? Jag har ju alltid varit hon med det långa håret, i alla fall de sista 10 åren. Samtidigt som jag kände att jag var i så stort behov av en förändring. Och mer lättskött hår som kräver mindre tid och ork att borsta och tvätta. Så utan att ha pratat med nästan någon alls om det åkte jag iväg till frissan och chockade nog både henne och mig när jag sa att jag funderade på att klippa av det ganska ordentligt.

Efter en del diskuterande och måttande kom vi fram till något som vi båda var överens om. Fortfarande ett långt hår (hon ville inte klippa en kort frisyr på mig) men en kort lång frisyr. Det skulle också ta bort väldigt mycket av det slitna och risiga i längderna och ge håret en helt annan chans att komma igen med nya, friskare tag.

Så med ganska mycket pirr i magen klippte hon bort de första decimetrarna för att sedan fortsätta med resten efter tvätt. Och det var ganska mycket som försvann! Såhär kort hår har jag inte haft på säkert 15 år. Så himla ovant men otroligt skönt och precis vad jag behövde just nu. Det är inte längre ett projekt att borsta och så otroligt mycket lättare att tvätta också. Visste ni förresten att det inte behöver vara ett projekt varje gång man ska gå på toaletten? Haha!
Om lite mindre än en vecka fortsätter äventyren och förändringarna med en andra vända hos henne för mer förändring. Mår håret bra mår själen lite bättre.

Ett steg fram, två steg tillbaka

Ja, det är lite så det har känts nu under sommaren och hösten. Det blir ett steg fram och sen två steg bakåt istället för framåt. Är det inte det ena som krånglat så är det det andra och orken har verkligen hamnat i botten. För den som är intresserad och funderat över min frånvaro från livet (igen) kommer här en sammanfattning av i alla fall en del.

Det trassliga och rassliga i luftvägarna

I mitten av september hittade läkarna en konstig bakterie i luftvägarna på mig som behövde behandlas med två olika sorters antibiotika intravenöst. Men tror ni att man får vara inlagd på sjukhuset under tiden? Nejdå, efter ett par dagar skickade de hem mig för att sköta det hemma fyra gånger per dygn med allt det innebär. Infart i armen och upp mitt i natten för att hålla tiderna på antibiotikan. Det hette att det var skönare för mig att vara hemma istället för på sjukhus.

Varje dos skulle ta 30 minuter att gå in.
Om det hade fungerat som det skulle.
Vilket det såklart inte gjorde.

Infarterna krånglade redan på sjukhuset så de behövde bytas varje dag och inte gick det bättre hemma. Antibiotikan var så stark och mina blodkärl så tunna att infarterna bara funkade i ett dygn, om ens det. Det gjorde ont i armarna av medicinen, det fungerade inte att spola med koksaltet och den sista infarten måste ha suttit snett för med den tog varje boll med antibiotika närmare 1.5 timme istället för 30 minuter. Så det blev tillbaka till sjukhuset igen och jag fick en piccline i överarmen. En större infart i ett större kärl som kan sitta längre tid och tål mer. Betydligt lättare att fixa med bara den var på plats. Så mycket mindre oro och stress när det inte längre krånglade. För det var verkligen ångest att behöva hålla på med det när det bara krånglade och gjorde ont.

Tyvärr verkar behandlingen inte ha löst allt när det gäller infektioner och luftvägsbesvären. Eventuellt är det någon svamp som ger besvär också och feber som inte försvinner. Eller ja, sanningen är egentligen att de inte vet vad som är orsaken till att jag fortfarande går med feber och en massa mer rassel i luftvägarna trots flera antibiotikabehandlingar. Svampbehandlingen på 6 veckor känns inte alltför lockande när läkarna själva säger att den är väldigt tuff och att många inte klarar av att slutföra den pga biverkningar. Tjohoo, eller vad säger man?

Så i torsdags kom nästa påhitt: bronkoskopi för att spana in hur det ser ut i luftvägarna och ta ordentliga prover. De gick alltså ner med en kamera i luftvägarna på mig. Ungefär så trevligt som det låter. När jag väl fick äta och dricka igen efter att bedövningen hade släppt var det varm buljong, glass och soppa som gällde resten av dagen. Halsen kändes som vid värsta sortens förkylning. Och nu är det bara att vänta på provsvaren…

Alla dessa hormoner

På endokrin har de äntligen börjat försöka luska lite mer i vad som kan vara orsaken till att alla dessa hormoner inte fungerar som de ska. Men det går verkligen inte snabbt…! All denna väntan på allting är det som är nästan värst. När det inte ens är provsvar som ska analyseras utan väntan på att till exempel remisser ska skickas eller att läkaren ska ta redan på (och misslyckas) med att skriva recept på andra mediciner. Då tappar jag tålamodet tillslut.

Jag har i alla fall fått göra en MR-röntgen av hypofysen där de hittat en liten förändring på 2 mm. Men de kan inte säga än om den ”stör” något eller inte, alltså om den är orsaken till en del av mina problem eller inte. Det beror tydligen på om den är hormonproducerande eller inte vilket han tror att den inte är, men kan inte säga säkert än. En dygnsurinsamling har jag också fått göra men nu verkar det inte bättre än att de har slarvat bort den(!!). 6 liter urin (ja, helt galet att jag pinkade nästan 6 liter på ett dygn!) i två stora dunkar. Borta. Bra jobbat!

Jag har försökt i över två månader att få testa någon annan kortisonbehandling än det jag har. Att ta tabletter 7 gånger per dygn är ganska slitsamt och inte så hållbart i längden. Min dröm och förhoppning är att kunna få testa kortison i en insulinpump, vilket används utomlands. Men här är det tvärstopp och jag har hamnat i ett riktigt moment 22. Att få testa några andra alternativ till tabletter går också så extremt långsamt för att läkaren måste ”ta reda på saker”, kommer fram till felaktiga svar och så drar allting ut på tiden även där. Allt är ärligt talat ett skämt. Sista budet var att jag skulle få recept på två andra sorters kortison igår som jag ska få testa efter en provtagning jag har på måndag. Men jag har fortfarande inte fått recepten från läkaren. Sen ska medicinerna dessutom tillverkas innan jag kan få dem. Alltså ännu mer väntan och ännu fler meddelanden till läkaren. Det här började jag alltså prata med honom om i slutet av augusti.

Lite gott och blandat såhär på slutet

Annars tog jag det egna beslutet att för ett par veckor sedan sluta med den ena av blodtrycksmedicinerna som de tvingade på mig i somras när jag blev inlagd. Jag har hela tiden sagt att jag inte mått bra av den men ingen har lyssnar på mig. Efter att bara ha blivit tröttare och tröttare, mer yr och mått allmänt uselt på en massa olika sätt fick jag tillslut nog och slutade med den. Vilken skillnad det blev! Dagen innan sov jag i stortsett hela dagen och tog mig knappt ur sängen för att nästa dag kunna ta mig iväg för brunch hos en kompis en stund. Då kändes det som att medicinen var en ganska stor bov i dramat. Det har ju såklart inte löst alla andra problem men det är ändå skönt att ha fått tillbaka lite mer livslust och jävlaranamma igen. Och ”bara” de vanliga krämporna istället för att lägga på ännu mer på en redan sliten kropp.

Det här var ändå den korta versionen av livet som varit nu under hösten och jag har säkert missat hälften. Men såhär är läget för tillfället. Ett steg fram, två steg tillbaka ena veckan. En bättre vecka blir det två steg fram och ett steg tillbaka istället. Måååånga sjukhusbesök av olika slag. Och tröttheten av att hela tiden behöva vara den som har koll på att allting blir rätt gjort och att ingenting missas. För det är inte många saker som hade blivit rätt om jag inte hade haft koll och ifrågasatt saker.
Det är verkligen ett heltidsjobb att vara sjuk.

Uppladdning inför en snärjig vecka

Den här veckan kommer bli lite snärjig. Mycket att göra och en hel del flängande. Det är ju roliga saker allting men det känns lite extra spännande och lite oroligt när kroppen inte är på så bra humör än.
Vi tittar lite på min vecka, den fick bli piffad med ballonger. För ingen kan ju vara nere med en ballong, för att citera min favoritnalle.

Idag börjar jag undervisa på Folkuniversitetet. Det ska bli himla kul! Eleverna där verkar vara så otroligt taggade så det ska bli jätteroligt att träffa dem. Min kusin fyller år idag också så bara orken räcker till smiter jag förbi honom för lite kalas efter jobbet också.

På tisdag är det kulturskoleundervisning som gäller och jag hoppas verkligen på en mindre rörig dag än de som varit hittills nu när jag jobbat. Det känns som att det mesta har strulat på alla tänkbara och otänkbara sätt. Strul med byten av rum, elever som slutat utan att jag fått information om det, elever som vill byta lektionstider och allt möjligt annat krångel.

Sen blir det lite annat än hur mina vanliga veckor ser ut. Då är det dags att ladda upp inför extraföreställning med spexet i helgen! På torsdag är det genomdrag, genrep på fredag och sedan föreställning på lördag! Det ska bli kul! Sista gången jag får spela mina smöriga, rockiga och roliga elfiolsolon. Men framförallt ska jag få krama på en massa fint spexfolk igen!

Bebismys och veckoplanering

Jo, men det där att sakta men säkert komma in i nya rutiner och vanor är ju bättre än ingenting. Vi kör helt enkelt en titt på hur det ser ut i min bullet journal den här veckan också och lite på vad veckan har att vänta. Det är mest jobb och fokus på sånt. Ny vecka, ny månad och nya tag tänkte jag mig.

Idag har jag pysslat med lektionsplanering, svarat på en massa jobbmail och försökt styra upp både det ena och det andra. Med lite varierande resultat. Frustrerande när man väntar på svar på flera mail och inte riktigt kan fortsätta förrän svaren trillat in. Jaja, sånt är livet och inget att fundera så mycket över.

På eftermiddagen blev det paus från allt sånt och jag fick krama och gosa med bebis istället. Julia och Elias kom och hälsade på och jag fick diskutera livets stora frågor med Elias. Fantastiskt vad mysigt och roligt det är att prata med en tremånaders bebis! Det är så himla bra medicin för själen. Jag är övertygad om att allt mitt pratande med honom i magen har gjort att han känner igen mig nu också. Haha! Ja, att få träffa Julia var ju verkligen inte fel det heller! En av fördelarna med att bo i Uppsala igen är att ha närmre till fina vänner.

Annars blir det undervisning på kulturskolan på tisdag och torsdag den här veckan. Hej och hå! Tanken och förhoppningen är att träffa Sara en sväng på onsdag och sen en födelsedagsmiddag för pappa på fredag. Det beror lite på hur orken och kroppen sköter sig helt enkelt. Jag behöver dessutom förbereda inför att undervisningen på Folkuniversitetet börjar om en vecka. Så kul att få några vuxenelever också, de verkar så himla taggade flera av dem! Väldigt kul! Sen behöver jag öva upp mig inför extraföreställningen med spexet också den 15 september. Det ska bli kul att få spela föreställningen en sista gång! Lite gott och blandat helt enkelt.

Det där läkarbesöket då?

Läkarbesöket i torsdags blev lite av ett antiklimax och en besvikelse och vi hann bara gå igenom hälften av det som hade behövt diskuteras utan något egentligt resultat. Visserligen skickar han mig på röntgen av hypofysen och det är ändå är ett steg i rätt riktning. Nackdelen är att han inte gör någonting alls åt alla usla provsvar förrän resultatet av röntgen har kommit och det dröjer troligtvis flera månader innan jag får den tiden. Fantastiskt kul att behöva gå och vänta oklar tid innan någonting alls händer. Det som inte hanns med under besöket i torsdags ska jag få en telefontid “snart” för att gå igenom. Vad snart innebär återstår väl att se…

Men nu ska jag nog tacka för mig den här måndagen och försöka komma i säng. Sömn är bra medicin och bästa uppladdningen för att orka med morgondagen på bästa sätt.

6 dagar senare…

Äntligen! Nu hittar ni mig här istället för i en sjukhussäng! Tjohoo! Här är nu alltså i mammas fåtölj hemma hos föräldrarna. Så otroligt trött och jag mår fortfarande ganska dåligt om jag ska vara ärlig (och det är ju det jag tänkt försöka vara bättre på i fortsättningen) men det är otroligt skönt att ha fått komma hem från sjukhuset!

Jag fick komma hem mest för att de faktiskt inte gör så mycket mer på sjukhuset än vad jag kan göra hemma själv. Och då är det faktiskt betydligt trevligare att hänga hemma i mammas fåtölj istället för där. I väntan på tiden på endokrin som jag äntligen har fått den 30 augusti…

Antibiotikapillerna (som jag hoppas börjar ha lite effekt nu) kan jag ta själv, likaså alla blodtrycksmediciner som de börjat peta i mig (visserligen utan alltför stor effekt än så länge). Jag kan puffa alla mediciner och koksalt själv hemma med min smidiga puffapparat (nebulisator) och framförallt kan jag krama och bråka* på föräldrarna istället. Betydligt bättre för själen! Det är faktiskt mindre ansträngande att få sköta allt själv istället för att behöva hålla rätt på allting som de inte lyckas hålla rätt på där. Skrämmande hur mycket missar och knasigheter det blir faktiskt blir med fel mediciner, missade tider och annat som inte får bli fel om man är sjuk.

Och imorgon ska jag titta till fiolerna och spela! Det om något behöver själen! Nu ska jag vila!

*För de som inte känner mig tillräckligt väl så är bråka mitt sätt att visa att jag tycker om någon. Knasigt, jag vet, men sån är jag. Kommer jag och knuffas, stökar lite och härjar med dig så är det något positivt.

En livsuppdatering med trasigt revben, ett par besök på akuten och många fina minnen

Livet just nu alltså…! Det har varit några otroligt tuffa veckor. Ja, egentligen hela sommaren om jag ska vara helt ärlig. Alla pratar om det fantastiska vädret och hur underbart det är och jag vill bara skrika rätt ut av eländet. Jag har blivit totalt, helt jäkla däckad! Vi pratar alltså inte lite småtrött utan varje dag är mer eller mindre är en kamp att lyckas hålla mig från akuten för att kroppen verkligen har säckat ihop på alla tänkbara och otänkbara sätt. De här sista veckorna har livet onekligen bjudit på lite av allting.

Som jag skrev om sist har jag varit med i orkestern till Jesus Christ Superstar som sattes upp i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen. Det kan nog ha varit bland det häftigaste jag gjort i musikväg hittills. Det tajmade sig däremot otroligt dåligt med väder, hälsa och allting så det har även varit bland det kämpigaste jag gjort. I stort sett alla föreställningarna var slutsålda och det blev rejält uppmärksammat i media i samband med Europride. Så himla kul och bra! Och att få spela så fantastisk musik med så fantastiska musiker…! Wow!

De långa, sena och extremt varma repen i Stockholm, åka dit i bil utan AC mitt i den värsta värmen och med min redan extremt slitna kropp gjorde att när det var dags för andra dagen med föreställningar tog jag mig inte längre än till Upplands Väsby. Sen blev det akuten på Karolinska som fick bli nästa stopp istället efter att livet bokstavligt talat rasade ihop på McDonalds med kortisolkris som jag inte lyckades vända själv. Verkligen tur i oturen att pappa skjutsade mig den dagen. Jag brukar säga att det bara är magsjuka och sjukhusvistelse som gör att jag ställer in gig men det tog ändå emot att inte kunna vara med trots att jag låg på akuten med dropp. Otäckt hur snabbt livet kan svänga ibland. Men jag har också insett hur otroligt mycket förståelse och stöd det går att få bara folk får chansen att förstå.

Efter omladdning med kortison intravenöst och tre liter dropp på akuten och sedan en dag av total vila lyckades jag med otroligt mycket envishet, hjälp från föräldrarna och en massa hejarop från de andra i orkestern vara med på de sista två föreställningarna. Det kändes verkligen som en enorm seger! Det hade varit så otroligt ledsamt att missa de sista två föreställningarna också efter alla rep och allt slit.

Sen var det bara att försöka ladda upp och om igen och vila ikapp mig inför den sista viktiga saken för veckan: Sara och Jockes bröllop!
Jag lyckades med nöd och näppe hålla mig från akuten på fredagen så det var verkligen inte självklart att jag skulle lyckas vara med på lördagen när det var dags. Jag var både gäst och hade också fått äran att spela ingångsmusiken. Det går liksom inte att säga nej när nära vänner ber en att spela tv-spelsmusik när de gifter sig. Med fokus på en sak i taget under dagen och otroligt mycket hjälp, stöd och hejarop från föräldrar och vänner så lyckades jag både spela och vara med på hela middagen. Såå otroligt nöjd att ha klarat av det även om livet och kortisonet rasade ihop när jag väl kom tillbaka hem till föräldrarna igen (och det sista av pappas 70årskalas) framåt elvaatiden på kvällen. Det var en otroligt fin vigsel, jättetrevlig middag och så fantastiskt att få vara med när fina vänner äntligen gifter sig!

Trots vila på söndagen så fortsatte kroppen att strejka ännu mer och efter en helt sömnlös natt med monsterhosta och extremt ont i bröstet när jag andades tog mamma mig under armen och åkte till akuten tidigt i måndags morse. Jag hade haft lite ont kring bröstkorgen i flera dagar (okej, ganska rejält ont) men under söndagen blev det mycket sämre och framförallt under natten. Efter diverse undersökningar kunde de utesluta blodpropp och någon värre lunginflammation men något elände har jag åt luftvägarna/bihålorna med tanke på hur det rasslar och hostan. Och som pricken över i:et just nu har jag hostat sönder ett revben.
Ja, det är möjligt och ja, det gör ungefär så ont som det låter. För varje andetag jag tar känns det som att någon skulle sticka en kniv i bröstkorgen på mig. Så nu är det antibiotika igen, starka värktabletter och vila som gäller. Och den där eviga balansgången att försöka balansera det där jäkla kortisonet så att jag ska hålla mig på benen och “bara” vara vanligt sjuk utan att krisa dessutom.

Så nu tar jag lite time out och försöker mest att sova, vila och återhämta mig så gott det går. Streckkolla på Bones på Netflix och läsa ikapp bloggar. Göra sånt som jag mår bra av helt enkelt. I kombination med att svära ungefär tio gånger i timmen över att den här jäkla värmen aldrig ger med sig! För nej, det här är inte trevligt på något sätt. Inte för oss med kroniska sjukdomar som strejkar på alla sätt det bara går. Då föredrar jag 15 grader och regn hela sommaren för att kunna i alla fall ta mig ur sängen. Det är den nakna sanningen just nu.

Stängt på grund av värmebölja

Alltså det här vädret….! Det är verkligen inte kul längre.

Jag tyckte värmen var jobbig redan i maj när det var kring 27 grader. Nu när det snittar på runt 30-32 grader håller jag på att förgås… Jag får lite smått panik av att det känns som att det inte finns någon luft ute. Vad min kropp tycker om det här ska vi inte ens gå in på. Livet i värmebölja med trasslande och lite egen kropp är verkligen ingenting jag kan rekommendera. Det är inte mycket som fungerar som det ska kan vi väl nöja oss med att konstatera. Så jag spenderar större delen av tiden som en eremit och gömmer mig på soffan i min lägenhet med stängt och nerdraget. Allt för att desperat försöka stänga ute värmen.

Trots värmen har jag ändå pysslat med lite saker mellan allt stånkande och pustande. Här utan någon slags tids- eller rangordning:

– Möhippa för bästa Sara som ska gifta sig i början av augusti.

– 12-årskalas för mitt kusinbarn ute på landet.

– Hälsa på Carol och Frida i deras hus på landet och spånat på spännande musikidéer.

– Lyckats få Sara att ta upp fiolspelandet igen efter sisådär 20 år OCH köpa en fiol. Sara har shoppat alltså, inte jag. Haha!

– Skaffat jobbtelefon för att förhoppningsvis i framtiden inte behöva få jobbmeddelanden mitt i morgonkaffet eller när jag vill var ledig. En knallgul Nokia 3310 3G, nostalgi på hög nivå!

-Äntligen träffat en ny bekant för fika och planera roligt musikprojekt.

– Fått fikabesök av Julia med familj(!!) och fått flirta och mysa med supergullig 5-veckorsbebis. Tänk vad mycket hyss vi kommer hitta på tillsammans i framtiden, han och jag!

– Lagt om nästan hela min övningsrutin och tankesätt kring övning och musik.

– Flyttat ner mitt gamla elpiano till mig efter att det tidigare har bott hos mina föräldrar. Okej, pappa och jag har väl delad vårdnad om det men nu var det på tiden att det fick flytta hem till mig istället.

– Blivit fiolfröken på Folkuniversitetet också, förutsatt att det anmäler sig några elever till kursen som ligger uppe.

– Kollat på alldeles för många avsnitt av Bones på Netflix.

Nu önskar jag mest av allt ett ordentligt regn och 10 grader svalare ute så det går att leva igen. Jag är så otroligt trött på den här kvava värmen. 6 månader i Brasilien, den värmen var ingenting jämfört med det här.

Midsommar på landet

De senaste åren har jag firat midsommar i min moster och morbrors torp ute på landet utanför Tierp. Varför bryta ett vinnande koncept? Så även i år blev det midsommarfirande med föräldrarna, moster, morbror och min kusin. Det går inte komma ifrån att det är otroligt mysigt och rogivande att komma ut till ett sånt här fint litet torp där korna går i hagen precis intill. Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida i år. Det är väl typiskt att det efter nästan två månaders värmebölja ska bli kallt och lite regnigt just precis över midsommar?
Det absolut bästa med midsommar måste ändå vara sillen! Jag älskar alla tillfällen då man får äta sill. Vi kom fram lagom till det var dags för lunch. Sill och snaps, vad är mer midsommar?

Ja, det skulle väl möjligtvis vara färska bär då kanske. Det hade vi såklart också. Framåt kvällen blev det dags för middag. Haha, det blir mest ätande en dag som denna! Nej, jag hann faktiskt med ett snabbt besök av några vänner som firade midsommar i krokarna. Jag satte mig ute i ett hörn och spelade lite också. Det måste ju spelas lite folkmusik på midsommar! Kan jag inte få mina spelmän med knätofsar i Dalarna så får jag stå för folkmusiken själv. Men sen, sen var det dags för middag! Och då var det faktiskt såpass bra väder att vi kunde sitta ute i det lilla partytältet med väggar de har ute på gården. Men sen flyttade vi in i värmen från vedspisen i köket igen innan det var dags att krypa i säng. Man blir trött av att vara på landet! 

Efter en lång lördagsfrukost och lunch packade vi in oss i bilen igen och åkte tillbaka mot Uppsala. Vädret visade sig inte på sin bästa sida då heller så vi bestämde oss för att bara stanna en natt.

Istället blev det hamburgare hemma hos föräldrarna. Det är inte så tokigt det heller.

Sovrumsförnyelse och tisdagsbubbel

Jag har funderat ett tag på hur jag ska göra med mitt sovrum och sängstommen som både varit för låg och som jag framförallt får ungefär tre stora blåmärken på benen av i veckan. Den gamla varianten av Malm från IKEA kan nog vara bland det sämsta påhittet någonsin. Den är tjusig att titta på men fy vad opraktisk den är med 5-6 cm breda kanter runt hela! Så efter att ha tröttnat på att konstant ha blåslagna ben och att alltid behöva ta sats och knappt ta mig upp ur sängen kände jag att det var dags för lite förnyelse i mitt sovrum.

Sagt och gjort, efter en del funderande, spanande och grubblande tog jag med mig mamma och pappa och åkte till IKEA i måndags. Helt klart en lyckad tur. Jag kom hem med både det ena och det andra. Istället för den gamla sängstommen har jag nu satt vanliga ben på sängen så den är i vettigare höjd och det blev en mjuk sänggavel till. Så nu är sängen mjuk att gå in i istället för de hårda kanterna som stack ut. Det blev nya gardiner också för att byta ut de gamla som verkligen hade sett bättre dagar. En gång i tiden var de färgglatt randiga men nu var de bara lite svagt pastellfärgade efter många års hängande. Det är fortfarande lite kvar att fixa med, tavlan behöver flyttas och jag behöver verkligen en bättre sänglampa men det är en bra bit påväg.

Jag köpte några nya soffkuddar också och lite annat smått och gott som jag hittade. En färgglad, randig duk till köksbordet som matchar en av soffkuddarna och nya lakan. Tror att jag hittat ett tyg som jag vill ha till gardiner i vardagsrummet också. Efter att bara ha sett femtio nyanser av grått och vitt på gardiner överallt där jag letat så hittade jag nu ett fräsigt tyg med stora, färgglada prickar på som jag tror skulle passa väldigt bra. Sovrum

Tisdagsbubbel

Efter att ha byggt säng och stökat hela kvällen i måndags så vaknade jag otroligt trött och mör igår. Inte helt oväntat. Så förmiddagen spenderade jag i soffan halvsovandes framför en film. Precis vad min kropp behövde för jag blev lite piggare framåt eftermiddagen. Och tur var väl det för på kvällen kom Andreas hit med massor av jordgubbar. De passade utmärkt till flaskan med bubbel som jag hade i kylen och vi Foodorade (är det ens ett ord? Haha!) hem mat. Typiskt bra sätt att spendera en tisdagkväll på. Jordgubbar, bubbel, mat och bara hänga i soffan. Det gör man alldeles för sällan numera tycker jag. Ju äldre jag (och resten av bekantskapskretsen) blir desto mer uppstyrt och avancerat känns det som att det behöver vara för att träffas. Vad hände med att bara hänga som man gjorde i tonåren?

Glad midsommar!

Nu är det sommar på riktigt!
Lite lagom halvtråkigt väder lagom till midsommar. Vad är mer sommar än så? Just midsommardagarna hade såklart gärna kunnat få bjuda på lite finare väder men annars tycker jag att det är ganska skönt med lite svalare väder. Det har verkligen varit väldigt välbehövt med en skvätt regn.

Midsommar för mig har alltid varit en familjegrej snarare än party med vänner så det blir sånt firande i år också. Jag har packat ihop fiolen och åkt med föräldrarna till min moster och morbrors torp en bit norr om Uppsala. Ett par lugna dagar i ett torp på landet är precis vad jag behöver nu. Lugn och ro, god mat, vila och umgås med familjen. Jag hoppas att vädret visar sig från en lite bättre sida än de sista dagarna för jag vill kunna sitta ute och spela. Det är en sån frihetskänsla, att kunna öva och spela utomhus. Midsommarblommor

Midsommarminnen

Jag kan inte låta bli att sakna midsomrarna i sommarstugan vi hade i Dalarna under min uppväxt. Midsommar ska firas i Dalarna, så är det bara! Förra året när Annie och jag åkte genom Dalarna och Tällberg efter att ha varit på Bingsjöstämman kunde jag inte låta bli att känna att här, här vill jag bo! Vem vet, det kanske är där jag kommer att hamna så småningom? Tills dess är midsommar i ett torp med kor som grannar ett bra alternativ. Men jag saknar den vita, höga midsommarstången, knätofsarna och spelmännen.

Lavendel

Stäng meny